Den 1 maj anländer hon med morgonfärjan till Malmö. Min farmor är på väg att fylla 23 och väger 36 kilo. Många av hennes medsystrar har dött under transportsträckan med vita bussarna från Ravensbrück till Malmö. De hade blivit erbjudna mat och dryck under resan. Hungern tog överhanden och deras utmärglade kroppar kunde inte hantera all föda. Trots att min farmor var utsvulten förstod hon att detta kunde bli konsekvensen. Så hon tog bara ”små, små musbett”. Vid ett flertal tillfällen berättar hon om just detta ögonblick.
För att historien ska bli begriplig måste vi resa tillbaka i tiden.
Min farmor, Zenobia Maria Dittmer, föddes den 3 juni 1922 i Czeladz, en liten stad i södra i Polen. Hon var en vanlig ung kvinna fram till krigets utbrott 1939. Hon hade genomgått en treårig handelsskola i närliggande staden Sosnowiec. Strax därefter blev hon tvångskommenderad till arbete vid ett sanatorium för tuberkulospatienter i Schlesien, i närheten av den tidigare tyska staden Glatz i Preussen, som i dag heter Kłodzko och tillhör Polens sydvästra hörn. Där tvingades min farmor arbeta fram till 1943.
Hon lyckas ta sig därifrån under omständigheter som jag än i dag inte känner till och söker sig till servitrisarbete på ett hotell nära den tjeckiska gränsen. Där arbetar hon under ett år. Till sist blir hon tillfångatagen av Gestapo och hamnar i fängelse. Anledningen är att hon har deltagit i politiska sammankomster med andra polacker. Därifrån deporterades hon till det nazistiska kvinnolägret Ravensbrück, det största i sitt slag, beläget utanför Neubrandenburg, nio mil norr om Berlin. Fångarna kom från fyrtio länder. De bestod av olika kategorier: politiska fångar, judar, romer, Jehovas vittnen med flera. Nästan en tredjedel av kvinnorna, 46 000, kom från Polen.
70 år senare reser jag dit. Den 30 april lämnar jag min kuststad i engelska Kent. Den 30 april, samma dag som hon befriades ifrån detta helvete, står jag på samma mark. Jag reser för att försöka finna svar.
Vi rullar in i Ravensbrück, passerar Die Strasse der Nationen, en bred väg, stenlagd av fångarna. Eftermiddagssolen skiner och på något vis är första intrycket märkvärdigt vackert. Nästan alla baracker är rivna. Det råder en alldeles speciell stillhet. Det är en ödslig plats, vackert belägen vid sjön Shwedtsee, där krematoriet fortfarande finns kvar. Nazisterna hivade askan från de kremerade i sjön. Omkring 28 000 personers aska sägs ligga på sjöns botten. Området där barackerna en gång stod är i dag täckt med lavastenar. Under lagret av lavastenar finns det asfalt gjord på männsikoaska.
”Ravensbrück National Memorial” öppnades den 12 september 1959. I dagarna anordnades en minnesceremoni för att hedra offrena, 70 år senare. I samband med detta har utställningen i SS huvudbyggnad gjorts om och vuxit i storlek. Där möter vi vår guide Sabine Arend, researcher vid Brandenburg Memorials Foundation.
Sabine Arrend ska försöka ge mig svar på frågorna om min farmor. Hon målar en bild av hennes vardag.
– När din farmor anlände i början av sommaren 1944, var lägret i kaos. 52 000 kvinnor anlände denna sommar. Det sattes upp temporära tält i sumpmarkerna intill sjön. Levnadsförhållandena var katastrofala. Många kvinnor och barn dog i tälten. Där bodde hon troligen tills barack nummer 24, 25 och 26 stod klara. Hennes arbetsdag började klockan tre på morgonen och slutade klockan 20.30 på kvällen. Den enda mat hon fick per dag var en kopp pulverkaffe, 350 gram bröd och en soppa som bestod av vattenkokade kålrötter, kål eller potatis.
Jag berättar om de fåtal detaljer jag vet. En av dem är min farmors brutna pekfinger, vilket indikerar en förslitningsskada.
– Kanske arbetade din farmor i Siemens & Halske-fabriken där man tillverkade delar till telefonapparater. Arbetet där var enormt repetitivt och arbetsdagarna var långa, spekulerar Sabine Arend. Eller kanske arbetade hon i textilfabrikerna och tillverkade uniformer åt SS.
Det kanske också är förklaringen till att min farmor var makalös på att sy, sticka och brodera.
– På söndageftermiddagarna fick fångarna ledigt, berättar Sabine Arend. Kanske umgicks din farmor med någon av sina väninnor i smyg. Det var många unika vänskapsband som knöts. Ett troligt scenario är att din farmor placerades i köket mot slutet. Med tanke på att hon vägde under 40 kilo var hennes krafter slut och hon var inte tillräckligt fysiskt stark för fabriksarbete.
Jag berättar för Sabine om hur min farmor har berättat om hur hon skalade kilovis med potatis under tiden i lägret. Om hur en hungrig väninna äter av skalen i ett obevakat ögonblick och att hon då avrättas inför min farmors ögon. Hur högen av potatisskalen färgades röd av blod. Sabine tar mig till den förfallna köksbyggnaden där detta brutala mord förmodligen har ägt rum.
Så småningom hamnar min farmor i Olofström, i Blekinge, där Volvofabriken var i behov av arbetskraft. Min farmor byter namn till Sonja och gifter sig med min farfar, som också har överlevt krigets fasor, de får två söner och lever på ytan ett lugnt småstadsliv. Sin mörka hemlighet: vem hon egentligen är, att hon heter Zenobia och är romersk-katolsk, är det inte alla som vet. Äktenskapet skuggas av erfarenheter från kriget. Minnena hemsöker henne.
Hur lyckades du överleva? Jag får aldrig svar.
Men jag vet att din tro var stark. Efter din död 2006 fick jag överta det kors du alltid bar och som legat i ett av SS förvaringsskåp under tiden i Ravensbrück. Du fick tillbaka det, det följde med dig till Sverige. Just denna dag bar jag det i min hand.
Nej, min farmor gav aldrig upp. Hon skrattade, älskade och omfamnade livet på ett ibland storslaget vis. Hon hade en fantastisk stil och jag kommer nog aldrig att glömma hennes cowboystövlar när hon dök upp på en av mina skolkonserter.
Lär dig livets stora gåta; älska, glömma, och förlåta. Just detta uttryck använde min farmor Zenobia Dittmer många gånger. Och en gång vid ett alldeles specifikt tillfälle, detta efter att hon hade lämnat över sina husnycklar till en tysk familj en sommardag i juli. Hennes sommarbostad i blekingska Norje hyrdes ut flitigt till tyska familjer under många år.
– Glöm aldrig att älska, glömma och förlåta. Trots allt det jag utsattes för av tyskarna, har jag aldrig känt mig hatfylld eller bitter.
