Sedan årsskiftet har de som vanvårdats på barnhem och i fosterhem kunnat ansöka om ersättning från staten. Nu visar det sig att hela 40 procent blir utan pengar.
– Ett nej riskerar att bli ytterligare en puff utför, säger Robert Wahlström, förbundssekreterare för Samhällets styvbarn.
En offentlig ursäkt i Stockholms stadshus och en möjlighet att ansöka om en kvarts miljon kronor i ersättning. Det blev den svenska statens sätt att kompensera dem som vanvårdats på barnhem eller i fosterfamiljer mellan 1920 och 1980.
Vid årsskiftet gick startskottet för att ansöka om pengar och nu, nio månader senare, visar det sig att hela 40 procent hunnit få ett nej.
– Cirka sju till åtta procent uppfyller inte kriterierna, de har varit privatplacerade eller fosterhemsplacerade efter 1980. Men den största delen som får avslag uppfyller inte kraven på vanvård av allvarlig art, säger Ersättningsnämndens ordförande, Göran Ewerlöf.
”Väldigt knepigt”
För att vanvården ska anses allvarlig nog måste den pågått under en längre tid eller varit grov. Det handlar om grova sexuella övergrepp, svår misshandel, tvångsarbete, inlåsning, tvångsmatning eller grov kränkning av integriteten.
– Vi gör en samlad bedömning i varje enskilt fall. Det kan vara väldigt knepigt och vi måste göra en bedömning utifrån hur barn i allmänhet hade det. Exempelvis värderas aga och barnarbete inte lika högt på 30-, 40- och 50-talen som på 70-talet, eftersom det var vanligt för alla barn då, säger Göran Ewerlöf.
Har grävt upp allt
Robert Wahlström är förbundssekreterare för riksorganisationen Samhällets styvbarn och ordförande för dess lokalgrupp i Malmö. Han har under det gångna året hjälpt en lång rad medlemmar med att ansöka om pengar. Han har också mött flera av dem som fått nej.
– Det blir en personlig sorg för dem. De har grävt upp allt, blottlagt sig och sedan fått nej. De har byggt upp förväntningar, hoppats kunna göra sig skuldfria och få en möjlighet att starta om. Det här blir ännu en besvikelse och återigen en känsla att bli sviken av samhället, säger han.
Göran Ewerlöf bekräftar bilden.
– Många känner sig kränkta och det har jag full förståelse för. Man har blivit kränkt som fosterbarn och så räcker inte den kränkningen. Många upplever det som att vi inte tror dem, säger han.
Ett rop på hjälp
Det är inte möjligt att överklaga Ersättningsnämndens beslut, däremot kan en ansökan kompletteras med nya uppgifter och därmed tas upp på nytt. Robert Wahlström säger att han försöker motivera dem som fått avslag på grund av att deras placering varit gjord privat, av föräldrarna och inte av kommunen eller staten.
– Ibland kan det finnas kommunala beslut som ligger bakom, säger han.
Robert Wahlström tycker att det är olyckligt att en grupp vanvårdade helt stängs ute.
– Effekterna av vanvården är ju desamma oavsett om den skett inom det privata eller inom staten. Jag säger inte att staten ska ersätta alla, men jag skulle önska att man kan göra någonting även för denna grupp.
Han pratar om att hjälpa till med bostad eller utbildning. Att socialtjänsten skulle kunna ta tillfället i akt att se över deras situation.
– En ansökan är ett rop på hjälp, säger han.
”Har rätat på ryggen”
Robert Wahlström själv har både sökt och beviljats pengar. Trots att det delvis varit ett trauma i sig att gräva upp sin historia och få den bedömd säger han att ersättningen tillsammans med den offentliga ursäkten gjort att han börjat kunna lägga sin mörka barndom bakom sig.
– Jag har fått en bekräftelse på att det som var fel verkligen var fel, att det inte hade med mig att göra. Jag har rätat på ryggen, säger han.
