Destinationen för planet var Kabul. In i det sista var avrese-orten hemlig.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Detta då gränspolisen inte ville riskera att -aktivister och motdemonstranter skulle lyckas stoppa deportationerna om vilka den svenska staten slutit ett kontroversiellt avtal med den afghanska regeringen.
Ombord på planet fanns 50 afghaner, däribland barn och ungdomar och de flesta av dem tillhörande minoriteten hazarer, som är särskilt utsatta i ett redan krigshärjat land.
Samtidigt står skolbänkar tomma i svenska skolor och klassrum.
Runt om i svenska hem står sängar bäddade men i sorg. Matbord dukas med en stol som gapar tom, fotbollslag saknar sina spelare och Sverige blev just ännu lite kallare.
Ingen ska tro att de afghanska ungdomar som rycks ifrån sina vänner, sina svenska familjer och sina nya sammanhang inte kommer att vara saknade.
Ingen ska tro att deras kärlek och deras drömmar inte har smittat av sig på de som har omfamnat och haft förmånen att lära känna dem.
I förra veckan föreläste jag för en grupp anställda och frivilliga i Arvidsjaur, på en utbildningsdag om flykt och Syrien.
I publiken fanns också ungdomar själva, många av dem från Afghanistan.
Unga människor som hade pysslat ihop fikat till utbildningsdagen, som avslutade dagen med dans och lek och kramar från sina hemländer. Unga människor som äntligen, efter så många motgångar och sorger, äntligen hade funnit sina sammanhang.
Ensamkommande barn är som andra barn. De behöver kärlek, de behöver omsorg, de behöver tryggheten i att kunna gå till skolan på morgonen utan att behöva oroa sig för om de kommer att kunna återse sitt hem. På det sättet är de vanliga. Men de är ovanliga genom sin uthållighet, sin livserfarenhet och sitt mod.
Katia Wagner, en av författarna till boken De förlorade barnen citerar ett av barnen hon har mött, som när han tillfrågades om vad det egentligen var han ville, svarade: "Jag vill vara där någon vet vem jag är".
Ungdomarna på planet liksom ungdomarna i väntan har med sin närvaro startat en rörelse som resulterat i uppropet "Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa".
Deportationerna sker bara dagar efter att ett nytt rättsligt ställningstagande har antagits av Migrationsverket, där situationen i Afghanistan beskrivs i mycket mörka ordalag.
Situationen i Helmandprovinsen beskrivs exempelvis som så allvarlig att alla därifrån anses vara utsatt för behandling i strid med artikel 3, förbud mot tortyr, i Europakonventionen. I alla andra provinser utom tre nås kraven för att med fog kunna hävda att inre väpnad konflikt råder.
Om de unga människorna på planet hade getts chans att ansöka på nytt så hade flertalet av dem troligtvis fått stanna, varför deportationerna framstår som än mer hjärtlösa.
Efter föreläsningen i Arvidsjaur stod jag och småpratade med en äldre man, ett pensionerat charmtroll och fritidspolitiker och några ungdomar. Mannen hade nålat fast en pappersbit på sin gröna tröja. "Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa".
