Ledare. Ulrika Tegnér.

2017-08-21 06:00
Bild: Lars Pehrson/SvD/TT

Ungdomar kastas i väg som kattleksaker

Ser man på dagens situation med en historiens lampa lysande, så är det faktiskt ett ytterst rimligt läge att bevilja amnesti.

    

I skrivande stund pågår sittstrejker mot utvisningarna till Afghanistan över hela landet. I Malmö har människor suttit utanför stadshuset hela natten, ledda av Skåne för amnesti, som vill stoppa alla utvisningar till Afghanistan och ge alla ensamkommande flyktingbarn amnesti. De planerar att fortsätta protesten varje helg tills detta sker.

När jag i en tidigare ledartext propagerade för amnesti, hade jag inte så stor anledning att ­hoppas på en sådan. Nu är pressen större; människor har samlats – trots att det är sommar och vi helst slipper tänka på allt jobbigt – och det mobiliseras ett tryck som faktiskt märks.

Stefan Löfvéns regering har nu ett vägskäl framför sig som jag tror att de helst hade sluppit. Efter en något turbulent sommar, finns en risk att de är om möjligt ännu mer fokuserade på att ge intryck av ordning och fasta principer. Detta skulle kunna tala mot amnesti. Ett utvisnings­beslut är ett utvisningsbeslut.

Men, som jag skrev här den 12 juni, så finns det nu goda skäl att göra ett undantag. Ser på man dagens situation med en historiens lampa lysande, så är det faktiskt ett ytterst rimligt läge att bevilja amnesti.

All psykologisk, pedagogisk och ekonomisk kunskap vi har, talar för att inte rycka upp människor (och särskilt inte unga tonåringar!) med rötterna och kasta dem ensamma vind för våg mellan olika länder utan trygghet eller eget ­inflytande över sin situation. Det enda det leder till, är ofattbart lidande, förlorad tillit till ­samhället, ökade förutsättningar för att hamna snett och i värsta fall förlorad vilja att leva.

Däremot kan unga människor, även med erfarenheter av stort lidande och ­utmaningar, ha väldigt goda chanser att bli kloka och resursrika medmänniskor och medborgare om de får verklig trygghet och chanser att använda sitt bagage till att utvecklas och göra gott för sig själva, andra och samhället.

Helst med stöd av en utbyggd ungdoms­psykiatri. Vad ­Sverige gör nu, är att kasta iväg ungdomar som om de vore kattleksaker. Det här är inte ungdomar som kan ”skickas hem”, för de har inget ­annat hem än här.

Det händer att min ­radio fortfarande står på, när Ring P1 börjar på förmiddagen. Detta ­fantastiska program som samtidigt är yttrande­frihetens högborg och en pappskallarnas megafon. (De flesta av oss är väl i alla fall ibland pappskallar, så jag försöker att inte döma alltför hårt.) En av alla dessa som har ringt in och varit kritiska till invandring, och särskilt tycker att för många kom för två år sedan, ringde häromdagen.

Hon tyckte att de ensamkommande som kom då, nu skulle få vara kvar. Hon ansåg att de inte borde ha ”släppts in” från första början, men när de nu har etablerat sig här, såg hon det som den högsta grymheten att utvisa dem. ”Om till och med hon …”, tänkte jag.

Om en regering av socialdemokrater och miljöpartister – valda av väljare som vill ha en human invandringspolitik – väljer att inte bevilja amnesti nu, skulle det vara dumt, verklighetsfrånvänt och ostrategiskt; förutom det uppenbara: grymt inhumant. Kom ihåg att det inte är de ­nationalistiska väljarna till höger som ska vilja välja om er, utan vi som valde in er.