Klassamhället är på väg tillbaka. Sedan slutet av 70-talet ser vi successivt ökade inkomst- och förmögenhetsskillnader i Sverige. Det nyliberala projektet har inneburit en överflyttning av makt från arbete till kapital. Men det finns också en annan dimension på maktförskjutning.
Regionpolitikern Ingrid Lennerwald (S) har i Region Skåne väckt frågan om var gränsen går för vad politiker respektive tjänstemän ska bestämma. Hon är upprörd över att tjänstemännen i regionen har tagit över alltmer av beslutanderätten även i frågor av principiell betydelse. Som exempel nämner hon stora organisatoriska förändringar inom sjukvårdsförvaltningen. Det handlar om hur vårdplatser och behandlingar flyttas mellan sjukhus. I Region Skåne var det regiondirektören Jonas Rastad som ensam fattade beslutet att organisera om sjukvården.
Min egen erfarenhet både som riksdagsledamot i 26 år, kommunpolitiker under lika lång tid och under senare år som aktiv inom funktionshinderrörelsen talar entydigt i samma riktning. Och det är inte bara inom regionerna/landstingen som en maktförskjutning har skett.
Vi kan börja på riksplanet och konstatera att redan EU-medlemskapet innebär att beslutanderätt har överförts från folkvalda politiker till den tjänstemannastyrda EU-kommissionen och till EU-parlamentet. En tjänstemannastyrd riksbank råder självständigt över penningpolitiken utan inblandning från folkvalda politiker. Riksdagens väl fungerande parlamentariska revisorsfunktion ersattes av en tjänstemannastyrd riksrevision, sedan vänsterpartisten Lars Bäckström hade gjort gemensam sak med de borgerliga partierna. Bäckström är numera landshövding i Västra Götaland.
Huruvida dessa ”reformer” har tjänat medborgarna kan verkligen diskuteras. Ett exempel på att så inte odelat är fallet är Riksbankens restriktiva penningpolitik, vilken är en viktig förklaring till den alltför höga arbetslösheten.
Även på den kommunala nivån delegeras alltfler beslut från folkvalda politiker till tjänstemän. I Höganäs kommun är det i praktiken den anställde kommunchefen som i mångt och mycket styr skeendet, medan det moderata kommunalrådet ägnar sig åt invigningar och att viga folk under vattnet.
Den skånska regionstyrelsens ordförande Pia Kinhult (M) tycker att folkvalda politiker ska fatta ännu färre beslut. Det är en uppfattning som det finns all anledning att ifrågasätta.
Professorn i statskunskap vid Umeå universitet, Anders Lidström, medger att det har skett en gradvis maktförskjutning från politiska beslutsfattare till tjänstemän. Men förvånansvärt nog drar han inte några slutsatser om vad detta betyder för medborgarna. Jag är emellertid alldeles övertygad om att nära och frekventa kontakter mellan allmänhet/brukare och politiker är av avgörande betydelse för ett väl fungerande folkstyre. Om de folkvalda politikerna abdikerar från sitt ansvar och överlåter åt inte folkvalda tjänstemän att fatta alltfler beslut av principiell vikt, ja då undergrävs tilltron till den representativa demokratin. Då reduceras politikernas roll till att skaffa fram resurser och besluta om skatter. Beslutet att slå samman 13 olika förvaltningar till 4 överklagades av 21 personer, bland annat av Ingrid Lennerwald (S). Förvaltningsrätten gav dem rätt, men Region Skåne överklagade till Kammarrätten, vars avgörande kommer i dagarna. Det får stor principiell betydelse för vem som ska bestämma över sjukvården, folkvalda politiker eller tjänstemän.
