När tidigare äldreboenden i staden privatiserades blev det personalneddragningar. De kommunanställda har i dag rätt till heltid. Det kravet ställs inte på de privata entreprenörerna. Opposition och fack belades med munkavle och medias frågor möttes med tystnad. Men beslutet att sekretessbelägga ärendet fattades på felaktiga grunder. 

Ordföranden i vård- och omsorgsnämnden, Maria Nilsson (C), ger i sina kommentarer hela den borgerliga privatiseringshysterin och krämarmentaliteten ett ansikte. Brukarna kallas för kunder. Hon tycker det är bra att det tävlas om brukarnas gunst inom äldre- och LSS-vården och ser inga problem i att stora bolag, inte sällan riskkapitalägda, vinner upphandlingarna. Lika kallsinnig är hon inför det faktum att de LSS-boende nu blir helt hänvisade till privata ägare. Förslaget röstades igenom med 6–5 i vård- och omsorgsnämnden.  

Socialdemokraternas nye gruppledare i Rådhuset, Jan Björklund, höjer rösten mot beslutet. Och det är inte en dag för tidigt att man hör en socialdemokrat resa motstånd mot privatiseringar av välfärden och genomskåda valfrihetsmyten. Visst ökar valfriheten för privata företag att botanisera i den skattefinansierade välfärden, men knappast för enskilda människor som är beroende av samhällets tjänster. Socialdemokratin har hittills inte haft en tydlig ideologisk riktning vad gäller välfärdssektorn. Marknadsanpassning, privatisering och erodering av den gemensamma välfärden har fått fortsätta, om än med något fler restriktioner och i något långsammare takt. Samtidigt visar utvecklingen att Olof Palme, trots vissas påståenden om motsatsen, faktiskt hade haft en plats i dagens Sverige. Han insåg tidigt att vinstintresset var odugligt som fördelningsmekanism när det gäller sociala tjänster och tog kraftfullt avstånd från Kjell Olof Feldts anammande av tanken på privata och vinstdrivande daghem. 

Stora vinstdrivande koncerner, flera riskkapitalägda och med säten i skatteparadis, har lagt under sig en allt större del av marknaden. Småföretag, föräldrakooperativ och andra mindre aktörer köps upp av bolag som kan vara större än många kommuner. Så likriktas välfärden. Sverige är i själva verket unikt när det gäller att praktiskt taget utan restriktioner bedriva välfärdsverksamhet med skattepengar.  Nu finns det trots allt ljusglimtar i mörkret. När SOM-institutet vid Göteborgs universitet 2013 undersökte svenska folkets inställning till vinster i välfärden, visade det sig att närmare 70 procent var för ett förbud mot vinstutdelning inom skattefinansierad vård, skola och omsorg. Den av Ilmar Reepalu (S) ledda välfärdsutredningen har i uppdrag att lämna förslag på hur vi ska säkerställa att offentliga medel används till den verksamhet de är avsedda för och på ett sådant sätt att de kommer brukarna till godo. Eventuella överskott ska som huvudregel återinvesteras i den verksamhet där de har uppstått. Välfärden är ingen vanlig marknad utan bygger på solidarisk finansiering och fördelning efter behov. I en debattartikel i DN konstaterar Reepalu att det finns ett tydligt behov av att reglera möjligheten till vinstuttag. Välfärden måste bygga på tillit och där medborgarnas behov tillgodoses. Detta är viktigare än att värna stora vinster i välfärdskoncernerna. Uttalandet förpliktar. Motståndsmuller har redan hörts från borgerliga partier och deras uppdragsgivare i näringslivet. Politisk strid är att vänta. Men den striden måste den samlade vänstern våga ta. Ty medborgarintresset måste alltid väga tyngre än det enskilda vinstintresset.