Jag menar det inte på det sättet där man jämför USA:s blivande presidentmonster med ett barn, utan i mitt fall handlar det om en faktisk treåring.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Min brorson D har varit på besök i Skåne utan sin mamma eller pappa. Detta har så klart varit resultatet av en del tjat från min sida men har också krävt att hans föräldrars försvarsmekanismer försvagats av influensabakterier och sömnbrist på grund av lillebror E.
Till slut gav de med sig och vi satte oss på tåget till Skåne.
I tio dagar har jag fått byta fokus och det har varit befriande men också lite läskigt.
I stället för mina vanliga invanda mönster och rutiner så har jag fått byta liv med en småbarnsförälder och jag har fått skifta fokus. Vilka ord jag väljer när jag förklarar vad saker och ting är, hur jag vårdar mitt språk och andras språk. Vad jag prioriterar när jag ger förmaningar och vilka av hans många konstiga infall jag väljer att ignorera.
Jag har också fått försöka förstå hur han ser världen och vad som är relevant för honom och vad som inte spelar någon roll.
Det har varit tio dagar där allt är han och jag och lekland och fruktfika och shetlandsponnier och simhallar och potatisbullar och det där jäkla Dinosaurietåget som jag inte verkar kunna fly ifrån, hur mycket jag än vill.
Min inställning har varit att efter dessa tio dagar ladda vår relation med så mycket kärlek, uppmärksamhet och bekräftelse att den ska kunna ta oss båda genom vintern och möjligen ge mig priset ”Årets Faster”.
Allt eftersom dagarna har gått så har jag och treåringen byggt vårt band starkare. Det bandet som jag jobbar på varje gång vi pratar i telefon eller ses i Stockholm men som blir så mycket mer verkligt när vi kan leka och umgås. Kärlek är handlingar. Aldrig är detta så tydligt som med en treåring.
Jag förundras över så mycket med honom. D är ingen bebis längre, som man bara har med sig. Han är en egen liten person, han älskar att ge order och testa respons och han tycker om att bli kliad på ryggen och han gömmer sig under filten under de läskiga partierna av Hitta Nemo.
Jag inser att jag inte förmår att lova någonting jag inte vet att jag kan hålla. För D är alla löften heliga, allt sparas och upprepas. Jag vill inte göra honom besviken på mig, jag vill inte att han ska tappa tron på mina löften. Jag älskar att de får vara heliga.
Så fastän det är ishalka och modd och dimman ligger filmjölkstät så pulsar jag mig nerför landsvägen med honom för att vi ska göra vår utflykt.
Jag tänker på de mammor och pappor som just nu befinner sig i Sverige, där deras treåringar är utspridda i någon annan del av världen. Jag tänker på de som har begett sig ut på en farlig resa med slutmål att kunna återförenas med sin treåring eller femåring eller tioåring. Hur ett löfte om att snart ses igen tappar sitt värde när dagarna går och ingen återförening är i sikte.
Jag tänker på hur denna regering och i förlängningen du och jag har gjort lögnare av fäder och mödrar som inget hellre ville än att skapa trygghet för sina barn.
Jag tänker på D och på den värld där band med en treåring kan byggas upp med handlingar eller slitas sönder med löften som aldrig kan uppfyllas.
