Hanin Shakrah tolkar åt en amerikansk-judisk man som utsatts för ett hatbrott i Malmö. Efteråt tar de en fika och pratar om fördomar. Hanin Shakrah cyklar från deras möte med en känsla av frihet.

Det är mitt i sommaren och hans blåklintsblå kippa guppar omkring bland hyllorna i Stadsbibliotekets ljusdränkta stora sal. Jag känner en glad impuls när jag ser honom, en impuls jag inte kan förklara.

Jag vill gå fram och hälsa. Jag vill... jag vet att det låter töntigt, men jag vill tacka honom. För att han har kippan på sig, för att han tvingar folk att erkänna och respektera hans närvaro och identitet i Malmö, men också för att jag tycker det är coolt med folk som står ut på ett självklart sätt bland alla likriktade kloner.

Trots att jag gått i flera kippavandringar så känns det coolare att träffa på någon som har kippan på sig mitt i sin glåmiga vardag. Jag vill prata med honom där och då men hindrar mig själv. Vad ska jag säga? ”Cool kippa”?

Svenskan i mig tar över kontrollen från min impulsiva palestinska och jag går aldrig fram. Det känns som att greppas tag av konventionens kalla hand. 

Nästa gång vi ses sitter vi i polishusets väntrum vid Davidshalls torg. Samma blåklintsblå kippa och samma lugna framtoning. Jag väntar på att bli insläppt för ett tolkuppdrag om misstänkt hatbrott som jag ska utföra på engelska.

Min vänsterarm lyses upp av två armband till stöd för den syriska revolutionen och jag märker att han sneglar på dem. Min framfusighet tar över och jag frågar honom om han ska in till samma polis som jag.

Han svarar ja och jag säger att jag nog är hans tolk. Han tittar på mig och frågar lika nyfiket varifrån jag kommer. Jag berättar att jag är palestinier men att jag tolkar i engelska och arabiska.

”Oh”. Han säger inget mer. En palestinsk-svensk kvinna ska alltså tolka för en amerikansk-judisk man som utsatts för ett hatbrott.

Vi blir snart insläppta och jag presenterar mig och börjar tolka med min superamerikaniserade engelska, ett resultat av för mycket tv och för få fritidsintressen under barndomen.

Det visar sig att en ung arabisk kille rusat fram och skrikit och spottat åt den vänlige mannen mitt emot mig. Han har känt rädsla och försökt tillkalla hjälp.

Mitt jobb – att lugnt tolka det som sades – kontrasterade mot min känsla inombords. Sorg och vrede. Besöket är över på mindre än en halvtimma och innan vi reser oss och går säger jag till honom att jag beklagar vad han råkat ut för. Att det inte är ok och att jag är ledsen, som palestinier och Malmöbo.

Jag berättar att jag sett honom på biblioteket och velat gå fram men hejdat mig men lovar att jag ska göra det nästa gång. Han frågar vad jag ska göra efter polisuppdraget och om vi inte ska ta en fika.

Vi bestämmer oss för att gå och dricka kaffe och lämnar polishuset och en road poliskvinna.
–My name is Shmuel säger han när vi sätter oss. Samuel, Ismail. Whatever.

Jag garvar åt hur de tre namnen, som vanligtvis åtskiljer språk, religioner och identiteter helt plötsligt smälter ihop i hans mening.

Där sitter vi, utanför polisstationen i ett sensommarvackert Malmö och pratar om Gud, om våra respektive livsresor och om att känna sig hemma på en plats eller vara en främling.

Vi skojar om de fördomar vi representerar i andras ögon och när jag cyklar därifrån känner jag mig friare än jag gjorde ett par timmar tidigare. Det är en känsla jag unnar varenda en av er, mina kära ETC-läsare.

I en del av landet där vi ofta fått representera landets rasistiska återvändsgränder, med rom-register, apejävlar och Nigger Niggersson är det skönt att ibland få chocka sig själv genom att gräva sig ut i friheten genom en framfusighetens tunnel.