Under den annalkande sommaren, då Medelhavet ligger relativt lugnt, kommer tiotusentals människor att göra den olycksaliga men ändå ofrånkomliga båtresan för att nå Fort Europa. De gör det väl medvetna om att tusentals före dem har dött och att denna resa kan bli deras sista.
Några av dem är mina släktingar och barndomsvänner. De har bestämt sig för att ta sig till Sverige, förhoppningsvis redan före midsommar.
Under oktober 2013 bevittnade Medelhavet en katastrof utan motstycke; tre båtar med migranter kapsejsade och totalt drunknade minst 400 personer. Kropparna flöt i land på Lampedusas stränder där italienare njöt av resterna av solen i ett annars blåsigt oktober.
Kraftiga reaktioner genljöd över hela EU och Italien svarade med Mare Nostrum, en storskalig sök- och räddningsoperation vilken kom att rädda minst 100 000 liv. Kostnaderna uppgick till nio miljoner euro per månad och då EU inte var villiga att bidra ekonomiskt till detta meddelade Italien i oktober 2014 att Mare Mostrum skulle avslutas. (Jag skrev om detta i ETC januari 2015: Vem ska rädda liven i Medelhavet?)
EU:s alternativa svar på migrantkrisen blev Triton, en småskalig operation utförd av Frontex med mandat att säkra Europas yttre gränser. Resultatet av att sätta in en säkerhets- och militärinsats som svar på en humanitär kris var inte svår att förutspå och oron visade sig tyvärr stämma.
Första kvartalet 2015 drunknade enligt International Organization of Migration, IOM, 1 727 migranter i Medelhavet, en siffra som kan jämföras med 56 under samma period förra året. Fler har dött därefter, bara den 19 april miste ytterligare 700 livet.
I maj träffades EU:s utrikes- och försvarsministrar för att diskutera bildandet av en marin styrka. Målet för denna styrka ska vara att förstöra smugglarnas båtar från Libyens kust och på så vis, enligt våra beslutsfattare, avskräcka allt fler från att ge sig ut på Medelhavet.
Den goda nyheten är att båtarna kommer att förstöras när de inte är fulla med människor, den dåliga nyheten att smugglarna inte kommer att lida brist på tillgång till nya båtar att ersätta de förstörda med.
Vad Europa misslyckas med är att inse att problemet varken är båten eller smugglaren. Förstörda båtar och fängslade smugglare kommer inte stoppa att människor från att ge sig ut på havet. EU borde rädda liv, se bortom Medelhavets gränser och stå för en politik som genererar fred och rättvisa.
Ironiskt nog sålde Italien tills nyligen flygbränsle till Syriens diktator Bashar Alassad. Bränslet användes till plan som dagligen dödar syrier och de fruktade helikoptrarna som släpper ut de ökända oljefatsbomberna. Den syriska regimens bombningar från luften är en av huvudorsakerna till massflykten och många av dem som har tvingats lämna sina hem sitter senare med skräck i hjärtat på en båt på väg mot Europa.
De senaste åren har människor upplevt ett intensifierat våld i Syrien, Somalia och på andra håll. De har överlevt svält, bomber och tortyr. De kommer inte att låta sig stoppas varken av havets oförutsägbarhet eller av en militäroperation inriktad på smugglarnas båtar.
Dessa människor har bestämt sig för att leva, överleva och att lyckas och kommer inte att välja bort någon öppning för att nå Sverige och EU. De kommer att stoppas endast av döden. Ska det ske på tröskeln till Europa där historien kommer föreviga vårt misslyckande att rädda liv?
