En unik möjlighet att besegra högern i två val under ett och samma år. Så beskrev vänsterledaren Jonas Sjöstedt det som medier har kallat supervalåret, när han besökte Malmö förra helgen. Nu i helgen äger det första valet rum. Huruvida Sjöstedts anledning kan motivera fler ur den breda vänstern att rösta i valet till Europaparlamentet är oklart, men varje skäl som kan anföras verkar vara värt ett försök.
Valdeltagandet i EU-valet är alltid pinsamt lågt. Det gäller i hela unionen, men Sveriges befolkning är en av de sämsta när det gäller att utnyttja möjligheten att rösta i EU-valet. Efter valet 2009 firades att valdeltagandet hade stigit åtta procentenheter, men det var från en all-time low och nådde ändå inte högre än till 45 procent.
Det lär finnas många anledningar till varför man väljer att inte gå och rösta. Den vanligaste är antagligen den svaga relationen mellan vanliga människor och den institution som är EU. Det är svårt att klandra någon som inte röstar om förklaringen är att de knappt vet vad det är de röstar till.
Att mediaaktörer som i andra situationer gärna hävdar sin roll som demokratibärande kraft inte tar större ansvar för folkbildningen kring EU, utan istället fokuserar helt på det politiska spelet och opinionsundersökningar, är ett sorgligt faktum som måste anses bära en del av skulden i detta.
Inom vänstern ursäktas soffliggandet istället ofta med att det är ett uttryck för bojkott mot det odemokratiska EU. Det är en förklaring som provocerar. Att en passiv handling beskrivs som ett aktivt ställningstagande kan accepteras i många andra situationer, men i fallet med EU-valet vet vi resultatet.
Syftet med en bojkott är att skada motståndaren. När vi bojkottar israeliska varor från ockuperad mark, eller ett företag som gör sexistisk reklam så gör vi det för att åsamka dem ekonomisk skada. Men när vi bojkottar EU för att det är ett odemokratiskt högerprojekt sker inget annat än att det projektet till-låts växa, frodas och få mer makt.
Det låga valdeltagandet har inte lyckats illegitimisera EU. Om det är målet är det dags för en ny strategi.
Kapitalismens kris som har gjort sig påmind de senaste åren har visat sig tydligt i Europa. I krisländerna är den sociala katastrofen ett faktum. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, och nu växer en ny europeisk vänster fram. I flera länder runtom i Europa ligger radikala vänsterpartier på omkring 20 procent eller mer i opinionsundersökningarna. Om mätningarna håller i sig har vänstergruppen i EU-parlamentet en chans att nästan fördubblas från dagens 35 mandat till över 60 och kanske rentav bli tredje största grupp.
En EU-kritisk, progressiv vänster som går fram på detta sätt skulle skicka en tydlig signal om folkligt missnöje mot EU. Den skulle genom ökat inflytande kunna påverka EU:s politik och agera watchdog i parlamentets korridorer, men framförallt motverka att ännu mer makt flyttas till Bryssel på demokratins bekostnad.
EU:s makt måste minska, men överstatligt lagstiftande är inte det enda som sker i Bryssel. Det går att vara EU-motståndare och ändå utnyttja den infrastruktur, det nätverk och den opinionsbildande position som EU-parlamentet i dag utgör. Det bevisas inte minst av vårt svenska Vänsterpartis framgångsrika feministiska arbete i parlamentet.
Partigruppen GUE/NGL som samlar vänsterradikala partier kan komma att bli det forum där vår generations socialistiska strategier växer fram. Det kanske är en naiv förhoppning, men knappast mer naiv än idén om att bojkotta EU-valet skulle leda till något gott.
