BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Doktorn såg medlidsamt på min förskräckta blick, och förklarade att hon inte får rekommendera någon särskild. Så skickas patienten hem med en lista av valmöjligheter. Fastän en av anledningarna till att patienten sökte hjälp, varit en obegriplig oförmåga att fatta beslut och ta tag i ens enkla vardagliga saker.
Det krävs att patienten ska kunna fundera ut vilken terapeut som ska kontaktas, eller om hen klarar att ringa alla och jämföra väntelistor och allmänt intryck. Småjobbigt för en fullt kry person. Omöjligt för många med depression eller utmattning. För den som får remiss till långtids-KBT finns inte ens specifika listor över vilka som erbjuder sådan, utan då får man börja med att ringa runt till alla och fråga om det ens ges där. En del får hjälp av anhöriga. Andra lägger listan hemma och får ytterligare ångest över att de inte orkar ringa. Vissa hamnar så småningom på psykiatriska akuten eller "bara" går hemma i kompakt lidande betydligt längre än nödvändigt. Det är grymt mot individen, och det blir dyrare med längre sjukskrivningar och större vårdinsatser än vad som kanske ursprungligen behövdes.
Ironin är att man begär något av patienten som det ingår i sjukdomsbilden att hen inte klarar av. Som att vid en somatisk skada, typ brutna fingrar efter handbollsmatch, få en remiss av en doktor som medlidsamt säger: här är en lista över alla sjukhus med ortopedisk kirurgi och deras telefonnummer. Du är fri att vända dig till vilken du vill!
– Men jag har ont! Jag tar första bästa, vill bara ha smärtlindring och hjälp NU!
– Ja, det är bara att gå hem och ringa runt.
– Men jag klarar inte att hålla i telefonen och slå numret!
– Jag är hemskt ledsen, men jag får inte rekommendera någon, du har ett fritt val.
Så vad hade varit mer relevant frihet? Det hade varit att ha möjligheten att slippa det där, och i stället få den terapeut med kortast möjliga väntetid, men förstås ha möjlighet att byta om man önskar en annan. Dock då utan att behöva köa flera veckor på nytt. Det hade också varit frihet att få ha någon som helst inverkan på sin terapilängd, alltså hur många gånger man behöver för att känna att man klarar att sedan göra jobbet själv. Det är egentligen ett rimligt minimikrav, för en okej trygghet i vårdsystemet.
Jag skulle önska att det upprättas en webbsida där ackrediterade terapeuter listas med viss information, som om de har steg 1 eller steg 2 i KBT, erbjuder långtids-KBT, samt visar deras aktuella väntetid. Där ska man antingen kunna välja någon särskild, eller kunna ställa sig i en "första-bästa-kö" där man lotsas till den med första lediga tid. Ännu bättre vore det, om detta kunde göras direkt när remissen utfärdas, vid behov med hjälp av personalen på vårdcentralen.
Ett grundproblem, är att många patientgrupper inom psykiatrin inte orkar, vill eller förmår föra sin talan eller påtala brister. Det tog mig flera år innan jag gjorde det – och vid det laget ville man ju hellre tänka på annat. Men här kommer en välbehövlig känga till ett vårdsystem med, snällt uttryckt, förbättringspotential. Jag har mer än en vän som sitter just nu med den där långa terapeutlistan, och frågar uppgivet om jag kan rekommendera någon. Jag önskar att jag kunde.
I stället skriver jag, och mejlar också detta direkt till regionens politiker. Och hör ni? Kolla vilka ni röstar på i regionen, hur de styr pengarna och om de är insiktsfulla i vårdpolitiken.
