Två mediala politiska nedslag i närtid förtjänar särskild uppmärksamhet. Det handlar om SVT:s dokumentär om före detta statsministern Ingvar Carlsson – Folkhemspojken – och fackföreningsmannen, ministern och näringslivslobbyisten Björn Rosengrens memoarer – Mitt i steget. Kontrasterna mellan dessa båda socialdemokrater visar både på en imponerande spännvidd, men samtidigt också ett uppenbart dilemma i den svenska arbetarrörelsen. Folkhemspojken Ingvar Carlsson speglas i ett fint porträtt av en åldrande man som äter burkravioli med knäckebröd och pratar ideologi. Ingvar gick tidigt med i SSU, blev dess ordförande och värvades till statsrådsberedningen av Tage Erlander. Han blev Olof Palmes stöttepelare och förtrogne, en ideologisk pragmatiker med en sällsynt förmåga att finna lösningar på de mest intrikata politiska problem. Hade en nyckelroll i striden om kärnkraften, och även om det fanns utstuderad taktik bakom tillkomsten av socialdemokratins och Folkpartiets linje 2 så undanröjdes utan tvekan en splittring av det socialdemokratiska partiet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Ingvar Carlsson fick ikläda sig många ministerroller innan han efter mordet på Olof Palme motvilligt fick efterträda denne som statsminister. Uppgörelser om energipolitiken, Öresundsbron och EU-medlemskapet bär i mycket hans prägel. Han var erkänt hård i de politiska sakfrågorna men hade ett vinnande sätt att närma sig de politiska motståndarna. När ekonomin kärvade och räntan sköt i höjden under 90-talets tidiga år, bad dåvarande statsministern Carl Bildt (M) Carlsson om hjälp med att kratsa kastanjerna ur elden. För Ingvar Carlsson var och förblev makten aldrig något självändamål. Den var ett medel att uppnå politiska mål där solidaritet och rättvisa hela tiden var ledstjärnorna.
Mot den pragmatiske ideologen och till sitt levnadssätt flärdfrie Ingvar Carlsson kontrasterar klassklättraren Björn Rosengren skarpt. Han fängslades mer av Machiavellis kärlek till själva spelet än till någon särskild idé eller något ideal. Han fördes inte till SSU av någon politisk övertygelse utan snarare för att han inte såg något alternativ. Det var en tid då socialdemokratin i vida kretsar ansågs var det verkliga framtidspartiet. Björn Rosengren anser sig något pretentiöst ha varit rätt man på rätt plats vid rätt tillfälle när för landet viktiga och ibland avgörande politiska beslut har tagits. Det ligger något i det konstaterandet, ty under mer än 50 år har Björn Rosengren befunnit sig mitt i den svenska samhällsutvecklingen – i facket, främst som ordförande i TCO, i politiken som näringsminister och i näringslivet som lobbyist och rådgivare (bland annat till Stenbeck i Kinnevikskoncernen.) Han framhåller gärna, och med visst fog, sina insatser för att förnya fackföreningsrörelsens tjänstemannagren, dess ansvarstagande under 90-talets ekonomiska kris och vid tillkomsten av ”århundradets skattereform” i början av 1990-talet, då marginalskatterna sänktes. Dock förtränger han att reformen var kraftigt underfinansierad. Särskilt stolt säger han sig vara över att ha förnyat fackets opinionsbildning genom reklamkampanjer. Ett stort nummer gör han av representationstillfällenas betydelse för beslutsfattandet – ”Management by cognac”, som han uttrycker det. ”Mitt i steget” är en fascinerande, välskriven, men samtidigt skrämmande resa in i den postdemokratiska politikens landskap. Vad är egentligen Björn Rosengrens drivkrafter? Ideologiskt verkar de närmast obefintliga. Pliktskyldigast gör han några bugningar till den svenska modellen. Men i den ryms allt från Olof Palme till Curt Nicolin.
Svensk socialdemokrati lider i dag av både Carlssonbrist och Rosengrenfrossa. ”Marknad, medier och marketing i stället för massrörelser, är det verkligen vår framtid?”, frågar sig historikern Kjell Östberg? För ett parti som närmast befinner sig på stället marsch måste massan mobiliseras till rörelse. För detta krävs i sin tur att Framtidspartiet till att börja med verkligen vågar ta strid för att begränsa vinstuttagen i välfärdsföretagen. Det är orimligt att ungefär 15 miljarder i övervinster genererade av skattemedel ska gå till ett fåtal kapitalägare i stället för att förstärka kvaliteten i skola, vård och omsorg.
