Under förra veckan fylldes svenska massmedier av nyheten om tvångsdeportationen av en grupp unga ensamkommande flyktingar från förvaret (ordet som kliar som pepparsprej i själen) i Åstorp. Pojkar som har varit här nu i kanske två år och försökt börja ett nytt liv, efter helvetet. De är jämngamla med de ungdomar som nu i dagarna glatt tar studenten, eller till och med yngre. Många av oss grät och svor inombords eller högt. På plats i Åstorp fanns cirka 70 demonstranter.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Tre huvudtyper av reaktioner på nyheten skönjer jag: de som ville stoppa utvisningen av humanitära skäl och tycker lagen är orimlig, de som anser utvisningarna vara bra och rimliga, och de som finner beslutet rätt men sorgligt. Den sista gruppen uttrycker empati för flyktingarnas hemska situation, men eftersom de efter prövning har nekats asylskäl enligt samma regler måste de ändå utvisas.
Två alternativ ställs då emot varandra: amnesti, alltså nåd, eller lagändringar som framhålls som mer sakliga och utan godtycke. Ordet ’godtycke’ används vanligtvis som negativ egenmäktighet, oförutsägbart och orättvist tyckande och agerande. Men godtycke kan också vara en mer positiv omdömesgillhet, att finna något för gott inte utifrån en given regel utan utifrån reflektion. Det används sällan i den bemärkelsen.
Vi har, som i så många andra länder, en stolthet i uttryck som att land ska med lag byggas, rättvis och lika behandling för alla. Det är extremt rimligt och en etisk stomme för storskaliga samhällen som vårt. Lik förbannat krockar ibland principen fullständigt med verkligheten. Vad gör vi då? Amnesti kan användas när det anses rimligt och etiskt att göra undantag. Det kan vara exempel på gemensamt godtycke i den bättre bemärkelsen – även om det måste vara noga genomtänkt.
Massor av humanitära organisationer, kyrkor och religiösa samfund, Lärarnas riksförbund, medmänniskor och skribenter i massmedierna har argumenterat för amnesti för de ensamkommande som nu fortsätter att tvångsutvisas i omgångar till Afghanistan. På MP: s kongress i Linköping i maj var frågan het. Generös migrationspolitik är central i den gröna ideologi de har växt fram ur. I hopp om något som skulle kunna passera riksdagen, fanns ett kompromissförslag från partistyrelsen. Grön ungdoms förslag gick längre och låg närmare amnesti, detta fick också flest röster. Detta förslag ska MP nu driva i riksdagen, trots att det kan väntas vara svårt att nå majoritet för. Men även inom flera andra partier debatteras amnesti.
Amnesti har beviljats flyktingar tidigare i Sverige, dels av humanitära skäl, dels som ett sätt att rätta till fel som har begåtts när de först nekats asyl. De ensamkommande flyktingungdomar som nu har levt i ovisshet i flera år i Sverige, som har rotat sig trots denna osäkerhet, som har utretts och intervjuats och förhörts och testats in absurdum, för deras skull höjer jag min röst – inte för nya långdragna prövningar, ångest och otrygghet, utan för ren amnesti. De skulle ha fått stanna från början utifrån Barnkonventionen. Vill du kämpa för dessa ensamkommande och amnesti, så gör din röst hörd!
