Men det var länge sedan vi åt här. Innan den tillfälliga stängningen för några år sedan fanns det andra, fräschare och billigare alternativ att söka sig till. Den bilden har dröjt kvar, men nu finner vi oss plötsligt sittande på uteserveringen och bestämmer oss för att se hur kökets status är nu för tiden.
Sitt länge eller ta något litet
Menyn har ett upplägg med mellanstora rätter, i prisläget 120–140 kronor. Man kan också få en soppa, liten eller stor, för 70/105 kronor. Det här konceptet, populärt för några år sedan, har de flesta restau-ranger lämnat. Men här, mitt i det hektiska stråket, passar det bra att kunna välja något litet i förbifarten eller kunna sitta länge och låta aptiten bestämma antal rätter. Det innebär också att Tempo lämnat det krångliga system med huvudrätter där man skulle välja till olika tillbehör i olika prislägen.
Nu är det enkelhet som gäller. Varje rätt har en huvudingrediens och tre kompletterande ingredienser, enligt menyn. Vi börjar med rödbeta och amandinepotatis (120 och 130 kronor). En beta är kokt och mör, en annan långbakad i ugn. Belugalinser med tuggmotstånd ger rätten stadga och den syrliga getostkrämen är given och passande till. De halverade färska körsbären är det lite överraskande inslaget, som bryter av på ett trevligt om än inte halsbrytande sätt med sin sötma.
En klassisk sommarhyllning
I den andra rätten är det potatisen, som rökts lätt, som är det lekfulla inslaget. Tillsammans med forellrom, syrad grädde och klargröna spritärtor är det en klassisk sommarhyllning och också på tallriken den vackraste rätten vi får in.
Nästa par ut är ugnsbakad torsk med bondbönor och brynt smör, samt zucchini med pistagenötter och riven fårost på toppen (130/120 kronor). Torskrätten är den minst elaborerade rätten vi får in, men å andra sidan perfekt tillagad. Kombinationen med den vinägrett-marinerade zucchinin är klockren – något slumpartad eftersom vi bara råkat beställa in rätterna i den ordningen. Något litet förslag i menyn om rätter som kompletterar varandra bra hade kunnat vara till hjälp för gästerna att välja kombination.
Livligt uteserveringssällskap
Två rätter är tillräckligt för att vi ska stå oss för vidare äventyr på traktens krogar, men vi väljer att stanna kvar och ta ytterligare varsin rätt. Stämningen på uteserveringen, som fyllts på, gör sitt till. Några äter, några diskuterar livet över ett glas vin, någon sitter och läser tidningen, ett sällskap har detta som första anhalt på vad som säkert kan bli en lång, intressant natt.
Alla förundras över musen, eller möjligtvis den lilla råttan, som oblygt pilar fram och tillbaka mellan husfasaden och cykelställen invid transformatorstationen. Kanske inte det sällskap man helst vill ha vid ett krogbesök, men vi tar den skickliga och trevliga servitrisens ord på att det inte finns råttor i köket för sant. Och hugger med glatt humör in på de sista rätterna, råbiff och helstekt lamm (140/130 kronor).
Råbiffen är grovmalen och smakrik, det är utan tvekan kött av bästa kvalitet. De tunna frasigt fluffiga flagorna av fläsksvål som toppar rätten bryter av mot den mjuka färsen. Lammrätten med ramslök som smaksättare är generös, tre ordentliga skivor kött under fint skivad lätt friterad broccoli och med bitar av mandelströssel.
Zucchinirätten en favorit
När vi avslutat måltiden är vi överens om att Tempo återigen hävdar sig inte bara som träffpunkt, utan också som ett stabilt matställe. Rätterna är publikt tilltalande, snarare än innovativa, men har alla någon detalj som gör dem intressanta. När vi summerar kvällen finner vi att zucchinirätten, enkel men så sinnrikt smakfull, faktiskt blir vår favorit – i sällskap med den matigare torsken – även om priset för just den kunde tyckas något högt.
Till slut tar vi adjö av Tempo och den halvtama husmusen och fortsätter i den ljumma malmöitiska augustikvällen. Men nu lär det inte dröja flera år innan vi äter här igen.
