Krönika. Anne Jalakas.

2017-08-22 06:00

Vad är det med rötter som känns så viktigt?

Vi har ett privat och ett offentligt liv. Det vi berättar­ om i privatlivet är inte nödvändigtvis­ ­detsamma som vi meddelar ­omvärlden.

Vad är det med rötter som känns så viktigt? Skriver packningslista inför sommarens resa till det land jag har mina rötter i och kontaktar släktingarna om att vi är på väg. Blir än en gång påmind om hur olik min uppväxt varit, jämfört med deras, när jag, samtidigt som jag mejlar ett av våra inbokade boenden,  pratar i telefon med en av kusinerna. Jag vill veta om det finns säker parkering och ska just skriva att vi kommer från Sverige. ”Det där sista behöver du inte säga något om”, säger kusinen.  Jag stryker Sverige och skickar iväg meddelandet.

Det har gått 26 år sedan Estland återfick sin självständighet, men spåren efter 47 års diktatur har inte försvunnit. Under de sovjetiska åren levde alla ett dubbelliv. Det gör vi kanske alla. Vi har ett privat och ett offentligt liv. Det vi berättar om i privatlivet är inte nödvändigtvis detsamma som vi meddelar omvärlden. Men här är gränserna inte knivskarpa. Många är öppna också om det som är tungt och svårt.

På andra sidan den järnridå som så effektivt skilde öst från väst gällde andra regler. Varenda skolbarn visste förstås att det som lärdes ut om bomberna över Tallinn under andra världskriget var ren och skär lögn. Det var inte tyskarna som fällde dem utan ryssarna. Ingen var korkad nog att säga det högt. Och fanns det familjemedlemmar som flytt och därmed per automatik var att betrakta som folkfiender, som i vårt fall, var det heller inget att prata högt om. Det var mycket som det inte skulle pratas högt om. Risken för att bli avlyssnad, rapporterad och eventuellt bestraffad var inte ett utslag av paranoia som jag i min aningslöshet trodde vid mitt första besök.

Året var 1987, det sovjetiska tövädret, perestrojkan, pågick som bäst och en svag doft av frihet kunde anas. Men detta skulle vi inte prata om, i alla fall inte på det hotell i huvudstaden som utlänningar tvingades bo på. Alla rum är avlyssnade viskade släktingarna och såg till att vi umgicks någon annanstans. Jag kan inte ­minnas att jag sa något men nog var jag skeptisk. Avlyssna varenda rum? Var inte det lite … överdrivet?

De hade förstås rätt. I dag är översta våningen, själva spioncentralen, omvandlad till ett museum där vem som helst kan se hur säkerhetstjänsten opererade.

I dag kan förresten vem som helst även ta del av den svenska säkerhetspolitiken, läs undfallenheten, gentemot de sovjetiska grannarna. För en tid sedan besökte jag Fårösund för att få se den plats som mina föräldrar och storebror kom till efter färden över det stormiga havet. Jag trodde jag visste det mesta om flykten men det gjorde jag inte. Jag vet att de var 13 ombord och att det var en segelbåt. Inte vem som var kapten, inte vilka de andra ombord var och inte vad som hände sen. Nämligen att Sovjet efter kriget hävde att alla flyktingfarkoster var sovjetisk egendom och skulle ”återlämnas”.  Och att Sverige gick med på saken, lät sovjetiska myndigheter komma och hämta båtarna – och förstöra dem. Och att alla uppgifter om detta hemligstämplades fram till självständigheten 1991. Hur kommer det sig att jag inte visste? Kände mina föräldrar till det? Uppenbarligen frågade jag inte tillräckligt medan de ännu levde.

Minnet är skört. Det är lätt att allt blir glömt. Nu ska jag visa landet för mina barn och barnbarn. Vi ska träffa släkten och besöka de platser där vår familjs historia började. Gården som legat på samma plats sedan 1600-talet, det förfallna torpet i skogen, hagarna som vuxit igen och gravarna efter dem som inte längre lever.

Deras band till det lilla landet i öster ser annorlunda ut än mina och är inte lika starka. Men jag vill ändå tro att de finns.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Minnet av mångfalds­marschen som RFSL arrangerade i slutet av Almedalsveckan. ­Nazisterna möttes av ”Jalla jalla, kärlek åt alla”. Vi var många. De var få.

Sämst just nu: Att det inte finns fler Almedalen – som även är tillgängliga och överkomliga i pris. Som det är nu har få privatpersoner som inte råkar bo på Gotland råd att åka. Och många ideella organisationer inte råd att delta. Men mötesplatser behövs mer än någonsin.

Anne Jalakas
Anne Jalakas 

Anne Jalakas är journalist, debattör och ­feminist, har rötterna i Estland och Väster­götland, men bor i Lund sedan 30 år.