Senast var det den före detta Handels-professorn Michael Dahlén som, lagom maskerad, i sex timmar satt med en pappmugg framför sig och därefter skrev om experimentet. 

Han motiverar det hela med att han måste kunna svara sitt barn om att det inte är så ”att tiggare bara är lata som sitter där jämt”, något som barnet tydligen hade hört. Och han beskriver hur han sitter och fryser medan timmarna sniglar sig fram, kölden kryper in under kläderna och förbipasserande kastar irriterade blickar på honom och inte ens hälsar trots att han själv tvingar sig att säga hej till varenda en. Han tjänar i snitt 14 kronor i timmen, konstaterar att detta var det sämst betalda jobb han någonsin haft, ger pengarna till kvinnan som suttit några hundra meter bort och återvänder till sitt välbeställda liv. Omoraliskt? 

Kritiken mot ekonomiprofessorn liknar den som för några år sedan mötte Aftonbladets Jessica Ritzén när hon under en månad prövade på att leva på socialbidragsnivå och berättade om saken i Fattigbloggen. ”En skamfläck för svensk journalistik”, röt en debattör. En annan anklagade henne för att ”leka fattig” och en tredje för att inte diskutera det ”verkliga” problemet med socialbidrag (oklart vad det var, men något med ”incitament” att skaffa sig ett riktigt jobb). 

Det är sant att sex timmar är en droppe i havet jämfört med en vardag som romsk tiggare en hel vinter i Sverige. Precis som en månad på försörjningsstöd (som det numera heter) inte kan jämföras med att först ha tvingats förnedra sig och be om hjälp, tvingats göra sig av med alla tillgångar som går att realisera(som eventuell bostadsrätt, bil eller sparkonto på banken).

Om det vore så att vi alla skulle lyssna lika mycket på tiggarnas eller socialbidragarnas egna erfarenheter skulle jag kanske hålla med om kritiken. Men det gör vi inte. 

Naturligtvis borde vi bli lika upprörda över en verklig Lidl-bagares berättelse som av Günter Wallraffs upplevelse av arbetet vid det löpande bandet där en glödhet plåt när som helst far iväg och orsakar svåra brännskador.  

Wallraff förklär sig och låtsas vara turkisk gästarbetare, uteliggare eller alkoholist på en psykiatrisk klinik.  Han har blivit världsberömd för detta och gett upphov till en egen journalistisk genre, wallraffande.  

Det är förstås på sitt sätt ett fattigdomsbevis att vi inte tror på verkligheten förrän den beskrivs av någon som i någon mån liknar oss själva.  Men hellre än att fördöma kanske vi ska erkänna att de flesta av oss brister i inlevelseförmåga. 

Jag vet inte hur det är att leva med dövblindhet. Men när jag sätter på mig bindel för ögon och kåpor för öronen och låter en annan person ledsaga mig nerför en trappa, ut genom ytterdörren och sen bara lämna mig där får jag en svag aning om flera saker. Om hur mycket av världen som stängs ute för mig men också vilken tillit till mina medmänniskor jag måste ha för att inte tro att jag bara blivit övergiven. 

Jag tror verkligen på journalistiken som ett medel att skapa förståelse men bindeln och hörselkåpan ger en kroppslig insikt som är av en annan art. 

Fattigbloggen utlöste en lavin av vittnesmål från just dem som det handlar om. Ekonomiprofessorns test påverkade kanske främst honom själv, hans barn och några till. Mitt lilla test med ögonbindel förändrade bara mig själv.

Det kanske är gott nog. För när blev det fel att försöka förstå?