Ursäkta, förlåt för den usla inledningen. Det var inte jag som skrev den, det var mitt nya alter ego, Sköna Killen. Jag övar. Övar på att känna mig självklar och bry mig mindre. Att inte ursäkta mig. Jag har övat på det hela livet, men så fort jag gör ett framsteg känner jag mig dum eftersom jag säkert snart kommer bli avslöjad med att jag inte alls vet till hundra procent vad jag håller på med. Och visst är det det värsta som finns – människor som inte kan ALLT?
Jag har alltid varit rädd för att misslyckas. När jag var tolv år ville jag gärna åka skateboard i ramp, men vågade aldrig ta mig till en eftersom det jämt var en massa killar där som säkert var mycket bättre än mig. Och det vore hemskt pinsamt om jag inte kunde åka perfekt första gången jag provade. Så i stället åkte jag i smyg bakom vårt hus. Jag blev aldrig en höjdare på skateboard. Inte på att spela gitarr heller, för jag tyckte det var så pinsamt att jag inte kunde allt på första försöket. Och så var det ju redan en massa killar som spelade för glatta livet och gärna rev av en och annan go låt på hemmafester, högt och ljudligt. Det där fick de sköta. Jag? Nej men jag kan ju inte. Jag skulle bara göra bort mig.
Otaliga är de kvinnor som sitter på möten och försiktigt yttrar ”jo jag tänkte på en idé, den kanske inte är så bra men… ja, jag har inte riktigt tänkt klart på den”. Samtidigt sitter femtioelva män på samma möte som aldrig skulle få för sig att erkänna att de inte tänkt klart innan de kläcker ur sig sin idé. Det löser sig! Vi kör på det!
På stand up-scenen ser jag briljanta kvinnliga komiker som gör succé en gång, för att sedan aldrig återvända, av rädsla för att inte kunna toppa det. Ännu fler som aldrig vågar prova ens en gång, eftersom det skulle vara så pinsamt om det inte gick vägen. Män som vill prova, igen och igen, råder det däremot inte någon brist på..
En bekant berättade att hennes pojkvän nyss fått en högre position på sitt jobb, som han egentligen var underkvalificerad för. Hon blev orolig för honom, och frågade om han inte tyckte det kändes nervöst och svårt. Inte alls, sa pojkvännen. Det kändes jättekul att få tjäna lite mer pengar.
Vi lever alltså i en värld där miljontals män går omkring och inte alls vet riktigt vad de håller på med, men gör det ändå och får fullt förtroende dessutom. Samtidigt finns det lika många kvinnor som säger ”nej tack, jag är inte tillräckligt förberedd, jag är ingen expert.” Tänk om vi bara kunde mixa de två sidorna lite mer, vi skickar över lite mer självinsikt och får roffa åt oss en stor dos av det där orubbliga självförtroendet. Det vore fint.
En killchef som dock blev avslöjad med att han inte kunde allt var Swedbanks vd. Så han fick sparken. Men det löser sig, han får ändå en fallskärm på 19 miljoner. En killkirurg som gick riktigt långt när det kommer till att bara köra i vind, blev anställd på Karolinska Institutet och hade inte jättestor koll på vad han höll på med när han valde att operera in luftstrupar gjorda av plast i människor. Men han körde på ändå, flera gånger. Jaså, några dog på kuppen? Äsch, vi låter honom fortsätta. Han är bäst! Han har ju till och med varit läkare till påven, det står faktiskt här i hans cv.
När jag tänker på det känns det fullkomligt orimligt att jag gått omkring i tre dagar och oroat mig sönder och samman över vad den här krönikan ska innehålla.
