Häromdagen lyssnade jag på en intervju med Ilyasah Shabazz – människorättsaktivist och Malcolm X dotter. Det som fångade mig var den poäng hon lyfte kring att vad som händer just nu i USA är att man skriver bort Malcolm från den amerikanska historiebeskrivningen. 

Hon nämnde Barack Obamas installationstal där han nämnde Martin Luther King Jr vid flera tillfällen – utan att för den delen alls lyfta eller nämna Malcolm och andra aktivister och rörelser. 

Ilyasah har tillsammans med många andra försökt göra Malcolm X dödsdag till att bli en nationell helgdag till minnet av Malcolm X gärningar och det han stod för. 

Jag är inspirerad av den kamp som Martin Luther King Jr och Rosa Parks förde. Men jag är lika inspirerad av det som Malcolm och Angela stod för. Det intressanta är dock hur majoritetssamhället i USA har kuppat Martin Luther King som symbol och gjort symbolen till sin egen. 

Den bilden som i dag förknippas med Dr King är inte när han aktivt tar ställning mot USA:s imperialistiska krig mot Vietnam, hans ställningstagande mot det kapitalistiska systemet och att dess essens är uppbyggd på rasism och sexism. 

Martin Luther King Jr var ingen ”snäll och gullig” farbror som enbart ville ”krama” ihjäl rasismen. Martin Luther King Jr var en ideologisk ledare som trodde på aktivism och motstånd mot den strukturella rasismen som än i dag präglar det amerikanska samhället. 

Martin och Malcolm stod för två olika strategier – men båda strategierna var lika viktiga. Martin Luther King Jr hade aldrig lyckats utan att Malcolm fanns med i bilden och Malcolm hade aldrig lyckats om inte Martin fanns med. 

Medan Malcolm förespråkade separatism och att afroamerikaner själva skulle organisera sig och frigöra sig själva så var Martin även för att inkludera alla i kampen för rättvisa och frihet. Medan Malcolm tänjde på gränserna så kunde Martin förvalta de nya utrymmen som tänjningen innebar. 

I slutet av sina liv så började de mer och mer mötas i analyserna. Malcolm började mer och mer tro på att kombinera separatistiska strategier med att inkludera alla i att gemensamt mobilisera mot förtryck och Martin blev än mer separatistisk och radikal i sin framtoning. 

Martin och Malcolm var båda 39 år när de mördades och de dog i princip utan några ekonomiska tillgångar eftersom de vägrade att profitera på deras respektive aktivism. De var inte bara politiska ledare utan även spirituella ledare som frigjorde folk från den mentala kolonisationen.

Arbetarrörelsen var separatistisk uppbyggd – av arbetare för arbetare. Detsamma gäller nykterhetsrörelsen, kvinnorättsrörelsen och många andra rörelser som var med och demokratiserade Sverige en gång i tiden. I dag ser vi nya rörelser som är separatistisk uppbyggda, såsom förortsrörelserna, rörelser som drivs av grupper och personer som blir rasifierade, hbtq-rörelser etc.

Jag tror på vikten av att olika grupper som upplever utsatthet bygger upp egna rörelser och jag tror samtidigt på att gå in i de formella och redan befintliga strukturerna och påverka inifrån. Jag tror på både separatistiska rum och rum och rörelser där alla som vill bidra kan vara med. Det om något har både Martin och Malcolm lärt mig. 

Så låt oss hylla dessa och tusentals andra hjältar i den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Kampen är inte klar och den strukturella rasismen kvarstår både i USA och i Sverige. Afrofobin ökar för varje dag som går (Trayvon Martin, Walter Scott och nu senast busschauffören i Göteborg).

Det är viktigt att vi hyllar kampen för medmänsklighet. Låt oss inte tillåta att de som skrivit in Martin Luther King Jr i historieböckerna förbiser det faktum att Martin ansågs vara obekväm för sin tid och låt oss skriva in Malcolm i våra historieböcker tillsammans med Frantz Fanon och andra viktiga röster och människorättsaktivister. Må ni alla vila i frid – tack för allt ni gjorde, allt ni stod för – ni har inspirerat en hel värld.