Krönika. Anne Jalakas.

2018-01-02 06:00

Försöken att hålla döden på avstånd

Det är svårt att leva sig in i en annan människas liv.

Det var mammas sista sommar och jag började springa. Hennes allra sista dag i livet var jag i motionsspåret. Jag trodde inte att tiden var så knapp.  Mamma sov fortfarande när jag kom tillbaka. Jag hoppas att hon inte märkte att jag hade varit försvunnen en stund.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Sen var hon plötsligt och oåterkalleligt borta.

Jag fortsatte att springa. Inte så långt, inte så fort och inte alltid så regelbundet men till skillnad från tidigare försök har jag inte gett upp. Jag säger att det handlar om hälsa men vet innerst inne att det bara är ett försök att besvärja döden.

När jag läser Erica Jongs ”Rädd att dö” publicerad fyra decennier efter världssuccén ”Rädd att flyga” (det knapplösa knullet) förstår jag att jag inte är ensam om den här sortens magiska tänkande. Bokens huvudperson Vanessa Wonderman har fyllt 60, hennes man har fått en hjärtattack och hennes föräldrar är döende. Hennes sexuella aptit är fortfarande stor och svår att mätta trots diverse nätdejtande.  Det handlar också om att hålla döden på avstånd. Precis som de återkommande ansiktslyften.

Vanessas pappa sprang. Han levde i tron att den som hade god kondition och höll sig smal inte skulle dö. Vanessa själv kämpar som en furie mot åldrandet.

Vi är många som är med i den kampen. Vi kastar oss över forskningsrönen som säger att risken för allehanda sjukdomar minskar dramatiskt, bara vi  motionerar. Det gäller allt från hjärt-kärlsjukdom till cancer, diabetes och demens.

På gymmet möter jag dem. Mest kvinnor men också en hel del män. Den som tror att det bara är unga människor som trängs vid vikterna är välkommen att titta in. De unga finns där förstås också.  De är kanske till och med i majoritet. Men oj så många äldre som kämpar för att bevara kroppens förmågor så långt det går. Vi tränar balans och styrka, smidighet och kondition. Vi dansar, simmar, springer, promenerar.  Vi gör så gott vi kan och jag tycker att vi är beundransvärda.

Tänker på kvinnan som tyckte det såg så löjligt ut, skrattretande rentav, när människor haltade. Hon hann bli gammal och själv få problem med rörligheten innan hon insåg att ingen haltar av fri vilja.

Det är svårt att leva sig in i en annan människas liv.

Själv hade jag ibland svårt att kontrollera min otålighet när mamma ännu var långt från döden och  ”bara”  gammal och långsam. Den snabba kvinna jag var van vid ersattes av en allt skröpligare människa vars vardagar var fyllda av en ny sorts kamp.  Hon hittade ständigt på nya lösningar för att bevara bilden av sig själv som en stark och självständig människa.  När hon inte längre kunde odla ett grönsaksland satte hon potatis i en hink med jord utanför köksdörren och gladdes åt den lilla skörd som blev.  När hon inte kunde ta sig till affärerna på egen hand började hon handla på postorder.

När livet ändå inte fungerade blev hon rasande – och så småningom resignerad.  Min egen otålighet byttes mot ömhet.

När Vanessa Wondermans föräldrar så småningom dör undrar hon vad det är vi håller fast vid. Är det våra föräldrar eller vår egen status som barn som är immuna mot döden?

Möter min 80-åriga granne som säger att hon inte längre tänker på döden. Det gjorde hon förr, men inte längre. Nu gäller det att leva. Själv åkte hon nyligen söderut trots att hon inte var helt återställd efter en operation.

Hennes optimism smittar av sig.

Även om vi lever i ett samhälle där rädslan för döden är lika stark som föraktet för svaghet, hur det än yttrar sig, är det möjligt att bjuda motstånd.

2018 är ett lika bra år som något att inte glömma kampen men heller inte glädjen. Även om vi fortsätter att springa från döden.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Metoo-rörelsen som sprängt alla gränser och som kommer att rita om kartan. Dess styrka är att den kommer nerifrån, från gräsrötterna.

Sämst just nu: De ständiga försöken att misstänkliggöra rörelsen. Sanningen är att det inte alls snurrar runt tusentals namn i de olika uppropen. Tvärtom är det de traditionella medierna som stått för en stor majoritet av de offentliggöranden av namn som skett.

Anne Jalakas
Anne Jalakas 

Anne Jalakas är journalist, debattör och ­feminist, har rötterna i Estland och Väster­götland, men bor i Lund sedan 30 år.