Krönika. Matilda Berggren.

2017-12-26 08:00

Bara till låns på tickande timmar

Min hjärna är ­fullproppad av olika arbetsrutiner och det känns som att jag ständigt är ny på jobbet.

”Matilda, du är nog den av mina vänner som lever prekariatet som mest.”

Så sa en vän till mig häromdagen. Jag skrattade och sa att ja, det stämmer nog.

I skrivande stund är jag nyss hemkommen från en av mina fyra arbetsplatser, i en klädesbutik. Jag jobbar även som eventpersonal på en pr-byrå, har nyligen fått deltidsanställning som personlig assistent och jag är också timvikarierande radioprogramledare. Radion är min passion, den arbetsplats jag känner är min. Fast den är inte det fullt ut, jag är bara till låns på tickande timmar tills LAS knackar på dörren igen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jag pusslar. Jag är flexibel, tillgänglig och jag minns inte när jag senast tackade nej. Jag tog en kandidatexamen i våras på en högpresterande utbildning. På examensdagen såg jag tillbaka på tre års grubblerier över vad som egentligen är min yrkesidentitet och vad en sådan betyder. Jag var less, jag orkade inte fundera mer. Jag bara körde vidare. Hoppade på nästa vikariat och jobbade hela sommaren, sedan andades jag i en sekund och satte mig på hästen igen. Red vidare, fortsatte hoppa runt bland alla plockarbeten på min bricka. Och söka nya jobb. Vilket i sig också är ett arbete. Dagar, veckor och månader går och nu står jag här med min kandidatexamen och säljer kläder. Delar ut samples. Tar hand om någon som behöver assistans i dag, intervjuar en artist som släppt nytt i liveradio i morgon. Min hjärna är fullproppad av olika arbetsrutiner och det känns som att jag ständigt är ny på jobbet. Tänker att jag borde sätta mig ner och ta en funderare på hur jag ska reda ut det här. Styra upp. Men jag har inte råd, jag styr redan upp. Tjugofyra sju tänker jag, och styr upp min osäkra ekonomi och framtid. Sopar, bygger upp, fångar. Jag tar vad som helst, jag är inte för fin för något.

Men ändå skäms jag, ibland. Hoppas på att ingen jag känner ska se mig på fel arbetsplats. Sedan skäms jag för min skam. Dubbelångest, sluta fjanta dig. Sluta upp med dina lyxförväntningar om ett självförverkligande yrke, ruska upp dig och hugg i i stället för du är och förblir en knegare i grunden. Men det maler i bakhuvudet, varför är du inte där du vill vara? Varför jobbar du inte med det du pluggade till? Varför är du 30 år och har ett arbetsliv som en 20-åring? Varför är du inte bättre på att sälja dig själv? Varför är du så jävla försiktig? Så dålig? Men jag slår bort det, jag har inte tid att tänka på det. Jag ska vara på jobb om en timme.

Jag är inte arbetslös. Men jag känner mig ofta yrkesidentitetslös. Allt jag vill ha är ett och samma jobb, under fastare former. Två lediga dagar i veckan och kanske med lite tur en betald semester, som jag kan spendera på att under en mer komprimerad tid fundera på vad ett yrke egentligen betyder. Utan att förlora inkomst eller sans.

”Prekariat är ett begrepp från sociologin som används för att beskriva en grupp i samhället bestående av dem som under längre tid befinner sig utanför den etablerade arbetsmarknaden eller har osäkra anställningsförhållanden. Dessa personer kan vara visstidsanställda, projektanställda, praktikanter, bemanningsanställda eller arbetslösa i stället för att ha fasta jobb. Till begreppet hör också att möjligheterna till social rörlighet är mycket små. Gemensamt för de här personerna är att de saknar yrkesidentitet, att bristen på anställningstrygghet och avsaknad av förmåner som sjukförsäkring, semester och betald pension ofta skapar en känsla av osäkerhet inför framtiden.” (Wikipedia)

Ja. Jo. Det stämmer. Allt stämmer. Skrattet åt min väns kommentar kom inte från hjärtgropen, det var mer som en rosslig hostning. Men att klaga snor energi. Energi som jag behöver, för att arbeta och söka arbete. Det finns de som inte ens har ett jobb. Jag har flera stycken.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Förtroendet jag fått från ETC Malmö att under fyra år få plita ner mina tankar i deras tidning.

Sämst just nu: Lokaltidningsdöden.