Vi har hört det sägas, sett det hända eller gå åt helvete, hundra gånger. Ändå verkar vi aldrig bli mätta på storyn. En hoppfull tonåring står utanför idoljuryns dörr med kameran i uppkörd i ansiktet, och ger standardsvaret på varför hen vill göra det här: ”Jag har drömt om det här sedan jag var liten.”
Jag själv är inget undantag. När jag var barn spelade jag in mig själv på kassettband och lekte radioprogram, instiftade ”Veckans roliga historia med Matilda” på roliga timmen och gjorde egna tidningar i skolkopiatorn för att kunna publicera mina egenförfattade reportage (överlag en ganska osympatisk unge när jag tänker efter). Allt detta gjorde antagligen att känslan av att dessa drömmar skulle förverkligas i vuxen ålder förstärktes. Kanske bör jag egentligen hålla käften just på grund av det faktum att jag haft lyxen att kunna göra verklighet av mina barndomsdrömmar. Kanske är det ett privilegium att kunna ifrågasätta den normen.
Men jag dömer inte känslan i att vilja förverkliga en livslång dröm, jag funderar bara på varför vi värdesätter det så högt, på strukturen som omger upphöjandet av förverkligandet. Vari bottnar känslan av att det är finare att nå ett mål du haft sedan barnsben än att vara femtiotre och köpa en motorcykel på impuls? Jag vill inte leva ett liv där en ny dröm efter medelåldern blir betraktad som en kris.
Att individualismen spridit sig som en pest i min generation är kanske världens tröttaste spaning, men den har stor inverkan på normen om att till varje pris uppnå sina äldsta visioner. Vi har gått från superjante, till antijante, från ingenting till någonting som standard, och om du tvingas tänka om är det ändå lite utav ett misslyckande. Något jag finner märkligt. Om du gett upp din barndomsdröm och satsat på nya visioner – grattis! Du verkar sund. För det är ändå något som är så otroligt orealistiskt i besattheten av att utföra de stordåd du drömde om som liten. Jag antar att lockelsen ligger i utmaningen. Visionerna vi har om vuxenlivet som barn är oslipade och naiva – därför är det så stimulerande att trots det kunna genomföra planerna. För ingen vill vara misslyckad, ingen vill svika sig själv. Men jag vill bara lyfta frågan: kanske kan det vara bra att då och då ifrågasätta om det verkligen är ett svek mot dig själv?
Jag finner det orimligt att så många vuxna människor ska behöva gå omkring och klanka ner på sig själva för att de inte uppfyller en framtidsplan de snickrade ihop som sexåring. Din förmåga att kunna planlägga och tänka framåt på ett mer harmoniskt sätt har förhoppningsvis utvecklats sedan dess. Jag beundrar människor som tar tillvara den insikten, själv har jag inte varit en fena på det. Jag har haft perioder av grav ångest för att jag inte gjort exakt det jag drömde om på exakt det sättet jag föreställde mig, vilket ju är fullkomligt vansinnigt. Det finns ett osunt självförakt i att inte kunna lita på att jag kan vila i nya riktningar.
Okej, jag älskade att skriva som barn. Jag älskade att få folk att skratta. Nu är jag vuxen och jobbar med detta. Hurra, plats för applåder för att jag har extremt svårt att släppa taget och tänka om. Men vet ni vad? När jag var barn gick jag också omkring och sa att ”när jag blir stor vill jag bli antingen sumobrottare eller häxa”. Baserat på att sumobrottare hade fina kalsonger och att Pomperipossa hade ett hus av godis, och att det verkade fint. Tjugo år senare sitter jag här, utan sumokalsonger och godishus, och det är helt okej.
Varma hälsningar från en som sitter på ett sunkigt café och försöker uppfylla sin barndomsdröm om att bli en älskad skribent.
