Debatt: Sverige – inte längre ett land jag kan vara stolt över

Vet ni att det finns platser i Afghanistan som är så farliga, att befolkningen inte vågar gå ut av rädsla för talibanernas terror? Just i dag, 9 januari, rapporterar FN att under de första nio månaderna av 2016 omkom 8 397 civila i de interna konflikterna, och striderna fortsätter eskalera och sprida sig geografiskt i landet. UD varnar utländska medborgare för att vistas i landet, men Sveriges regering och Migrationsverket skickar tillbaka barn och ungdomar. Detta trots att Migrationsverkets egna rapporter bekräftar att Afghanistan blivit betydligt farligare under 2016.  

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

För ett år sedan tog vi emot dessa barn och ungdomar med öppna armar. En generös flyktingpolitik gav dem skydd undan inbördeskrig, terror och hot. I dag ser vi en politik som gör det möjligt att godtyckligt skriva upp ungdomar i ålder, eller vänta ut 18-årsdagen, för att sedan kunna besluta om utvisning. Utvisning till ett land som för många inte är ett land de levt i, men som de helt plötsligt ska förvisas till. Och även för de som har vuxit upp där väntar ett liv i förföljelse, fattigdom, som sexslav, som soldat i talibanrörelsen eller i kriget i Syrien. Om det ens väntar ett liv – för många av dem väntar bara död.

I Sverige släcks livsglädjen och ungdomarna går in i depressioner och får självmordstankar. Många är de som säger att de likväl kan dö i Sverige – de är ändå redan döda. Många är de som hellre väljer att gå under jorden, leva som papperslösa på gatan, och sälja sina kroppar för mat och tak över huvudet. I Göteborg rapporteras att man ser ett snabbt ökande antal, främst afghanska, ungdomar som lever på gatan och säljer sig. 

Kan vårt land utsätta unga, ambitiösa människor för detta? Kan vi svika dem som flytt från familjer, från allt de älskar, för att få trygghet – för att överleva? 

Dagens politik är en skam och eftervärlden kommer att döma oss hårt. Gör om, gör rätt och ändra politiken innan det är för sent. Ge de ungdomar som redan är här amnesti och ge dem trygghet. Oavsett vad man i övrigt tycker om Sveriges flyktingpolitik har Sverige ett ansvar för de människor som redan finns i landet.  

Vi har inte råd, hör jag ofta. Vad har vi inte råd med? Att hjälpa barn och ungdomar i nöd? Att ta till vara deras ambition att snabbt lära sig svenska och komma in i det svenska samhället, skaffa en utbildning för att sedan i arbetslivet betala tillbaka? 

Självklart kostar flyktingarna pengar. Men vad har vi vunnit på att under ett par år ge dem vård, boende, utbildning för att sedan deportera dem? Jag vet inte. Vad har vi vunnit på att vi får ta hand om dem sedan, när de gått under jord och hamnat i prostitution, drogmissbruk eller självmordsförsök? Jag vet inte. 

Men jag vet att jag i framtiden inte vill skämmas, utan vara stolt över hur mitt land tog emot dessa barn och ungdomar och gjorde det möjligt för dem att överleva, att leva.