Hoppa till innehållet

ETC Malmö

Debatt: Solidaritet skapar ny gemenskap

”Klassolidaritet sker inom en grupp vars intressen är gemensamma och när kulturella olikheter bryts ned av en insikt om ömsesidigt beroende”, skriver Förbundet Allt åt alla Malmö.
”Klassolidaritet sker inom en grupp vars intressen är gemensamma och när kulturella olikheter bryts ned av en insikt om ömsesidigt beroende”, skriver Förbundet Allt åt alla Malmö. Bild: Bild: AP/TT

ETC Malmö.

"I våra ögon rör det sig bara om olika försök att odla gemenskap i en splittrad klass."
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC Malmö som står för åsikten.

Den senaste diskussionen kring Förbundet Allt åt allas stöd till den kurdiska staden Kobanes självförsvar mot IS-styrkor aktualiserar en större debatt om vad solidaritet innebär. 

Vi är överens om mycket i Arash Hakimnias kritiska inlägg (ETC 10/3 2015). Precis som Hakimnia skriver är vi mitt inne i en global kampvåg där folkliga revolter i Mellanöstern spelar en betydande roll. Vad vi däremot kanske inte är överens med Hakimnia om, och därför vill öppna för en diskussion om, är relationen mellan solidaritet, klass och autonoma aktivisters roll i en större samhällsförändring. 

Förbundet Allt åt allas utgångspunkt är inte att bygga en organisation tänkt att själv genomföra en svepande samhällsförändring.

I stället menar vi att det är de kamper som den globala arbetarklassen, i alla dess olika skiktningar, tvingas in i som måste ses som grunden för all samhällsomvälvning. Vår viktigaste roll är att stödja och stärka dessa oberoende kamper och skapa beröringspunkter inom arbetarklassen. Eftersom vårt främsta mål är att väva samman olika erfarenheter i klassen, och inte att rekrytera nya aktivister till vår organisation, är det sådana kampers intensitet och öppenhet som är vår utgångspunkt. Vilket politiskt språk den ramas in av spelar nästan ingen roll för oss.

Det är möjligt att Hakimnia har rätt i att vissa vänstergrupper attraherats av PYD i Rojava och Kobanes försvar utifrån en billig revolutionsromantik. Vad gäller våra val kan vi bara upprepa att vi utgår från samma enkla politiska klasskampskompass som alltid. Vi har organiserat stöd till Rojava för att vi anser att kampen där är så livaktig att vi på lång sikt kan vara en del av att länka samman den med andra klasskonflikter vi deltar i. Men vi har alltså varken valt att arbeta med Rojava på grund av ett ideologiskt släktskap med PYD eller revoltens estetik, som Hakimnia antyder.

I stället har vårt solidaritetsarbete med Kobane föregåtts av en seriös intern diskussion utifrån samma politiska premisser som när vi kämpar tillsammans med EU-migranter, organiserar oss med vårdarbetare, genomför universitetsockupationer eller gör basarbete med lokala stadsdelsgrupper här hemma. 

Vår syn på solidaritet följer från denna analys av klasskampen och arbetarklassen som en grupp som historiskt sett alltid har varit skiktad och uppdelat. Klassolidaritet sker inom en grupp vars intressen är gemensamma och när kulturella olikheter bryts ned av en insikt om ömsesidigt beroende. Solidaritet är alltså inte något som sker uppifrån och ned, som när en överordnad grupp bekräftar sin position genom att i filantropisk anda kasta smulor åt en underordnad grupp. Men solidaritet är inte heller att endast bejaka redan existerande gemenskaper. I stället är solidaritet något som skapar nya gemenskaper bortom olika levda erfarenheter av klasskamp, även om solidaritet är horisontell i den meningen att den bejakar gemensamma klassintressen. 

Hakimnia kanske misstar oss för en anti-imperialistisk vänster som inte kan hantera världen utan att välja mellan två stormaktsblock. Vi står som sagt långt ifrån en sådan position. Det finns ingen anledning till oro för att vi skulle vara ”ängsliga” i vår relation till försvaret av Kobane. Vi är medvetna om de stora skillnaderna mellan vår situation och läget i krigets Rojava, eller för den delen skillnaderna mellan vår politiska linje och PYD:s. Men vi vet också att just sådana skillnader är det givna tillståndet inom vår klass, på grund av dess kulturella heterogenitet. För oss är Kurdistan alltså inte politiskt svårare än något annat, eftersom vårt perspektiv som alltid är att försöka föra klassens kämpande grupper närmre varandra och nära solidaritet inom klassen. Vilka symboler eller representanter som de revolterande i Kurdistan har spelar mindre roll, eftersom det är band inom klassen och inte band mellan klassen och dess ledare vi är intresserade av. Den enda kvalitativa skillnaden är att många människor talar om vårt arbete kring Kobane i termer av solidaritet men använder andra ord när det gäller det vi gör kring politiska kamper här hemma. För oss är det samma kamp. Vi närmar oss dem med samma politiska analys. I våra ögon rör det sig bara om olika försök att odla gemenskap i en splittrad klass som har samma intressen överallt, men bara kan vara stark när den aktivt bejakar denna ömsesidighet genom intern solidaritet. 

Ämnen i artikeln