Debatt. .

2014-08-03 10:00
Tröttsamt. ”Nu sitter jag här och undrar om jag verkligen gjorde rätt yrkesval. Hur sjutton ska man orka vara verksam i en organisation av vuxna människor som inte tar sitt fulla ansvar?” skriver Anna-Karin Gustafsson. Bild: Fredrik Sandberg/TT
Tröttsamt. ”Nu sitter jag här och undrar om jag verkligen gjorde rätt yrkesval. Hur sjutton ska man orka vara verksam i en organisation av vuxna människor som inte tar sitt fulla ansvar?” skriver Anna-Karin Gustafsson.

Så trött på oansvariga vuxna i skolan – nu går jag in i politiken

På 80-talet bestämde jag mig för att bli lärare. Jag kunde inte komma på något viktigare yrke. Lärarna är ju förutsättningen för alla andra professioner. Alla ska ju vandra på denna samhällsfundamentliga stig: vårdpersonal, ingenjörer, journalister, livsmedelsproducenter – you name it!

På 90-talet bestämde jag mig för att utbilda mig till skolledare. Det var tydligt redan då att ledarskapet började krackelera rejält. Och vad är väl viktigare för vår viktigaste organisation, än den som ska samla kollegiet mot en gemensam utveckling?

På 2010-talet bestämde jag mig för att leta efter en utbildning som kunde komplettera mina övriga kompetenser och ge mig kött på benen vad gäller hur man lyckas att styra en arbetsgrupp mot ett gott verksamhetsresultat. Jag hade tur som bodde i Skåne och kunde utbilda mig till kommunikationsstrateg på Campus Helsingborg.

Och nu sitter jag här och undrar om jag verkligen gjorde rätt yrkesval. Hur sjutton ska man orka vara verksam i en organisation av vuxna människor som inte tar sitt fulla ansvar? 

Att lärare har tappat orken och kryper fram på blödande knän har jag full förståelse för. De har inte en sportslig chans att överleva känslomässigt. Ska man orka som lärare, ska man vara väldigt duktig på att sänka sina krav för en dräglig tillvaro. Men var håller alla dessa ledare hus? Inte är de närvarande i alla fall. Lektionerna lever sitt eget liv och arbetsledningen sitt. Och hur kan man då tro att vi ska kunna förbättra oss? Det fattar inte jag.

Det är något märkligt med oss vuxna… Vad är det med oss, egentligen? Har det att göra med att vi bär på en svensk vågar-inte-säga-vad-jag-tycker-egentligen-ångest? Är vi så konflikträdda och så måna om att vara omtyckta att vi förbiser att vår skola håller på att gå under?

Och vet ni vad? Detta tror jag genomsyrar hela vårt skolsystem, från rektorer till utbildningsminister Jan Björklund. I vart fall var det precis det jag stötte på när jag under förra året försökte skapa studiero i klassrummen på Rosengårdsskolan. Ingen ansvarig vuxen människa ville ta sig an problematiken. Varken skolledning, förvaltning, kommunpolitiker, fackförbund, Arbetsmiljöverket eller Skolinspektionen. Inte heller Jan Björklund, trots att jag lyckades träffa honom helt solo i 15 minuter.

Det är minst sagt makalöst dåligt av Jan Björklund att inte stötta mig när jag ville JO-anmäla Skolinspektionen för att de vägrade genomföra en juridisk prövning ifall Malmö Stad bröt mot skollagen (och regeringsformen) – trots att Jan Björklund höll med mig i det juridiska spörsmålet. Varför ska det vara så svårt att säga till en medarbetare att resultatet inte duger? Varför tar det emot? Är det för att säkerställa sitt eget arbete? Är det så för Jan Björklund också?

Nu är gränsen verkligen nådd för mig. Nu orkar jag inte längre med att vuxna människor i vår allra, allra viktigaste organisation bara flyter på och lyfter saftiga löner utan att prestera bättre. Inte ens du, Jan Björklund. Nu tar jag klivet in i skolpolitiken.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Anna-Karin Gustafsson 
Miljöpartiet i Skurup