Debatt. .

2013-11-14 11:37
Os i Vancouver 2010. Bild: Wikimedia
Os i Vancouver 2010. Bild: Wikimedia

Ryssland stick i stäv mot olympismen

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Ryssland står som värd för OS 2014, trots den senaste tidens många kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den internationella idrottsrörelsen har en unik position och borde istället skicka ut en normativ chockvåg till världen om att idrott och mänskliga rättigheter hör ihop, skriver veckans debattörer.

Ska sporten vara en frizon från politik och bara handla om fysiska prestationer och rättvisa tävlingsvillkor? Eller sammankopplas sport och politik genom att samhället följer med in i sporten?

Vi kan till exempel se att stora idrottsevenemang ofta har fått fungera som plattform för politiska protester, som Båstadkravallerna eller Svarta Pantrarnas knutna näve vid OS i Mexiko, båda 1968, eller Emma Green Tregaros regnbågsmålade naglar vid friidrotts-VM i Ryssland i somras.

Sport påverkar också politik och samhälle. Dels genom att idrottsevenemang öppnar kanaler för protester mot stater som kränker mänskliga rättigheter. Med omvärldens blickar mot sig skärps internationell kritik, och kränkningar som tidigare kunnat fortgå i tysthet uppmärksammas av såväl organisationer, förbund och privatpersoner.

Dels har idrottsevenemang i sig politiska konsekvenser på samhället. Inför OS i Kina 2008, tvångsförflyttades människor för att ge plats åt OS-infrastruktur, och vid fotbolls-VM i Tyskland 2006 ökade människo- och sexhandeln.

Sport och idrott har också i sin organisering tydliga politiska och människorättsliga inslag och målsättningar. Den olympiska stadgan tar upp sju grundläggande principer för olympism som sätter standarden för vad som är moraliskt riktigt när det gäller den olympiska – och därmed den idrottsliga – rörelsen.

Stadgan tar bland annat upp människorättsprincipen icke-diskriminering genom att förbjuda diskriminering av länder, eller personer utifrån ras, religion, politisk uppfattning, kön eller liknande. Kopplingen till mänskliga rättigheter syns också i tankarna om olympismens sociala ansvar och respekt för universella grundläggande etiska principer, och olympismens uppgift att skapa harmonisk utveckling för mänskligheten, att främja fredliga samhällen med bevarande av den mänskliga värdigheten. Olympism och mänskliga rättigheter vilar med andra ord på samma värdemässiga bas.

Då blir det svårt att fortsatt argumentera för att sport och politik inte hänger ihop: olympism har som mål att påverka samhället i en människorättslig anda. Det handlar inte bara om fysiska prestationer och rättvisa tävlingsvillkor.

Det blir då även svårt att motivera varför den internationella idrottsrörelsen ger diktaturer och auktoritära regeringar ett skyltfönster och möjlighet att framställa sig själv i god dager – och på så vis skapa en legitimitet kring sitt ledarskap. Det är detta som händer i Ryssland, när staden Sotji nu får anordna vinter-OS i mars 2014.

Rysslands nya lagar som förbjuder så kallad gaypropaganda har fått extrema konsekvenser. Journalister förlorar jobbet på grund av sin sexualitet, homosexuella föräldrar hotas att förlora vårdnaden om sina barn och ryska nazister letar upp unga homo-, bi- och transsexuella för att misshandla och våldta dem.

Denna politiska utveckling går stick i stäv med såväl mänskliga rättigheter som olympism. Slutsatsen blir därför given: vi måste använda alla tillgängliga forum för att fastslå varje människas självklara värdighet.

Den internationella idrottsrörelsen har en unik position att främja internationella mänskliga rättigheter genom att hänvisa till sin egen värdegrund och skicka ut en välbehövlig normativ chockvåg till hela världen: kränkningar av mänskliga rättigheter är inte förenligt med idrottsrörelsen.
Malin Beckman
människorättsvetare Egaleco

Linda Hiltmann
människorättsvetare Egaleco

Stina Svensson
talesperson Feministisk Initiativ

Ida Ali Abdulla Lindqvist
frilansande sportjournalist och samhällsdebattör