Rätt sorts stolthet

På senare år har det blivit svårare att skryta. Den verkligheten jag upplevde som barn hade kanske sett annorlunda ut, och mindre romantiserad, om jag hade sett den med vuxna ögon, men med ökade inkomstklyftor, utbredd fattigdom och en absurd vardagsrasism känns det trots det inte som att min bild stämmer in längre.

Men jag har alltid kunnat skryta om Sveriges och dess invånares känsla för solidaritet. Jag drar ofta upp Harald Edelstam, Sveriges ambassadör i Chile, som räddade tusentals chilenare undan Pinochets bila, eller Palmes insats under Vietnamkriget. Inte minst kan man skryta om Raoul Wallenberg, som var ljuset i mörkret under en tid när Sverige inte övertygade rent moraliskt.

I dag är jag verkligen stolt över att vara svensk. Inte för något så trivialt som att jag är född här, utan för att när saker och ting ställs på sin spets är vi där och gör vad vi kan, ibland mer. Jag är stolt över att vara del av den organisation, den medmänsklighet, den uppoffring, den hjälpsamhet, den kärlek, den styrka som människor har uppvisat den senaste tiden.

Även om Migrationsverket och Polisen på grund av låga människor som utnyttjade situationen för egen vinning tvingades stänga ner delar av de privata initiativen tar det inte bort att när Europa upplever den största flyktingkrisen sedan andra världskriget och folk fullkomligen väller in på Centralstationen i Malmö finns det konstant männi-skor som ställer upp. De har skjutsat flyktingar till Göteborg och Stockholm i sina egna bilar, gett dem tak över huvudet, lagat mat och gett dem juridiska råd.

Och till er som sarkastiskt påpekar att ”nu är det plötsligt populärt att hjälpa syrier” och att ”det tydligen är okej att vara kriminell och smuggla människor”, eller använder sig av uttryck som moralpanik och ställer olika humanitära katastrofer mot varandra, har jag bara en fråga:

Är det värt att slösa er energi på att racka ner på de som försöker hjälpa till och därigenom förminska de hemskheter människorna de hjälper har upplevt? Hur är det möjligt att förvandla människors vilja att lägga allt åt sidan för att ge hungriga, trötta människor mat och möjlighet att sova utan att vara rädda, till något negativt och ytligt? Och kalla det moralpanik? Varför ens ifrågasätta?

Jag tycker ärligt talat synd om er. Det måste vara jobbigt att inte kunna se det vackra i mänsklig solidaritet. Jag däremot, är både glad och stolt. Och förbluffad över en makalös insats, av wallenbergska proportioner, och jag gissar att ni inte är särskilt snabba med att snacka skit om den mannen.

Jag vet inte hur det är att fly från mitt land, min familj och mitt liv. Jag vet inte hur det är att färdas i två månader, med en daglig rädsla för sitt liv, för att komma till ett land du aldrig hört talas om och inte förstår. Jag kan aldrig föreställa mig hur de har haft det eller kommer att ha det, men jag kommer aldrig att glömma vad den afghanske killen jag körde från stationen till Kontrapunkt svarade när jag frågade vad han visste om Sverige.

”Jag vet ingenting. Men jag tycker att det är världens bästa land.”

Så nu ser jag fram emot att resa igen. Nu när jag har något nytt att skryta om.