Hoppa till innehållet

ETC Malmö

Debatt: Gärningsmännens ursprung är inte relevant

”Bör man ge läsaren vad läsaren vill ha? Inte alltid”, skriver debattören om att skriva ut gärningsmannens etnicitet i rapporteringen kring våldsbrott.
”Bör man ge läsaren vad läsaren vill ha? Inte alltid”, skriver debattören om att skriva ut gärningsmannens etnicitet i rapporteringen kring våldsbrott. Bild: Bild: Jessica Gow/TT

ETC Malmö.

Unga män som egentligen är pojkar sextrakasserar unga kvinnor som egentligen är flickor. Senast på badhuset Aquanova i Borlänge. Och röster höjs om att problematiken är kulturellt eller etniskt betingad. Så enkelt är det naturligtvis inte. Men tongångarna känns igen. I början av 90-talet uttalade sig dåvarande kultur- och invandrarminister Birgit Friggebo (FP) om att kosovoalbaner skulle vara särskilt benägna att snatta och stjäla cyklar. Just det, samma Friggebo som sjöng ”We Shall Overcome” i Rinkeby. Nu är kören tillbaka.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC Malmö som står för åsikten.

Orden var Friggebos kommentar till Solnas dåvarande moderata kommunalråd Anders Gustâv som krävde kollektiv utvisning av flyktingar som (felaktigt) påstods begått brott i kommunen.

Det var en annan tid. En tid då den stora flyktingströmmen kom från Balkan och en tid då medierna i högre grad började skilja på gärningsmäns ursprung i sin brotts-rapportering. Tonen skruvades upp och det blev allt mer legitimt att dela in människor i mer eller mindre brottsbenägna kulturer. Vem minns inte Expressens skamlösa löpsedel som tvingade tidningens chef-redaktör Erik Månsson att avgå. (KÖR UT DEM!, reds anm.) Och Sveriges tredje största parti hette då Ny Demokrati. 

Nu är det en annan tid och flyktingströmmen kommer från Syrien. Och Sveriges tredje största parti heter Sverigedemokraterna. Det är också en tid av hets efter klick och delningar och snabba svar. Att vara först och att toppa flödet kan aldrig vara ett självändamål om man gör anspråk på trovärdighet. I dag är det påfallande ofta som läsare vid arbetsplatsernas personalbord raljerar över kantiga artiklar och haltande faktagranskning. Ovärdigt en anrik presskår. Om vikten av att göra sin röst hörd är mer angelägen än eftertanke och sansad debatt kan det vara tid att ifrågasätta sin roll som publicist. 

Det går aldrig att hävda sig mot lättköpta egenpublicerade webb-
baserade artiklar med obefintlig granskning. Det är inte i spridning och fart konkurrensen bör läggas, utan i trovärdighet och tyngd – går den förlorad är det slut. Över. Därför blir det särskilt anmärkningsvärt att det är där man gör avkall. Det är högst sannolikt att antydningar om integrationsproblem och flyktingkriminalitet generar klick som i förlängningen anses stärka koncernens ekonomi. Billigt kan tyckas. Och djupt beklagligt. 

Bör man ge läsaren vad läsaren vill ha? Inte alltid. Är det relevant att gärningsmäns ursprung framgår i medial brottsrapportering? Ibland, när det rör sig om politisk brottslighet, terrorbrott eller spionage. Men att ange nationalitet vid exempelvis ett våldsbrott, låt oss säga rån, misshandel eller våldtäkt, har inget som helst nyhetsvärde eller egentligt allmänintresse. Konsekvensen blir enbart att misstron mot andra kulturer ökar och att ytterhögern populariserar. Det är ingen värdig väg att gå.

Låt oss i stället lära av tiden. I dag skulle man kunna skratta åt Friggebos plumpa uttalande, men skrattet fastnar, och tonen går igen. Skivan hackar. Och etnicitet och kultur är fortfarande en alltför snäv förklaringsmodell. Perspektiven bör vidgas och tempot sänkas: Först en saklig rapport (vad har hänt). Senare en saklig analys (varför det har hänt). Ganska elementärt.

Ämnen i artikeln