Hoppa till innehållet

ETC Malmö

Debatt: Brist och medkänsla i krigets spår

Svenska soldater hjälper finska flyktingar med deras tillhörigheter vid ankomsten till Haparanda i September 1944.
Svenska soldater hjälper finska flyktingar med deras tillhörigheter vid ankomsten till Haparanda i September 1944. Bild: Bild: Prb/TT

ETC Malmö.

Häromdagen såg jag på SVT att arméchefen siade att vi inom få år skulle vara i krig. Hans gissning får väl anses trovärdig, eftersom flera partier vurmar för en anslutning till Nato, som i stort sett varit i krig (varma och kalla) oavbrutet sedan 1949, när pakten bildades. Medlemmar är skyldiga att delta i organisationens pågående krig.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC Malmö som står för åsikten.

Själv började jag första året i folkskolan i början av andra världskriget, och har alltså hunnit vara med om den nästan totala avspärrningen från handel med utlandet. Min far var nästan oavbrutet inkallad till försvaret. Familjestödet var minimalt och min mor jobbade och slet för att någorlunda hålla svälten i schack.

När engelskt flyg bombade järnvägsområdet i Lund, bodde vi i Värpinge och hörde dånet från explosionerna. Nattbombningen var inte så extremt välriktad. Störst skador blev det i Tunisborgs handelsträdgård, nära järnvägen, som antagligen avsågs som mål. England lär enligt rykten ha betalat skadestånd.

Vid den här tiden var det ovanligt att folk på landsbygden låste sina dörrar. De flesta hade nog ingen nyckel ens. Hemmet hade uppenbart haft objudna gäster en dag när vi kom hem. Alla ransoneringskort var borta, men de få pengarna var kvar. På morgnarna brukade jag få en smörgås. Detta gick inte längre, förrän vi fått nya kort, vilket tog några veckor. Min mor lyckades få tag på kupongfri rökt sill, och en sådan bjöds det varje morgon före skolan. Hungrig som en varg högg jag in och bet rejäla tuggor, men en dag spottade jag i vämjelse ut fisken. Munnen var full med sprattlande fluglarver. Surrogatkaffe och konsthonung såldes utan kuponger, liksom kasserade varor. Än i dag äcklas jag av böcklinglukt.

Min storebror, författaren till Frida och Fridas Harry, som var i 15-årsåldern då, jobbade som bonddräng på en gård i närheten. Han ville bjuda mig på bio i Lund, för ett avbrott i misären kanske, men tyckte väl att mina paltor inte dög i en stad, och köpte därför nya byxor åt mig för sin magra dränglön och sina egna klädkuponger. Medkänsla och solidaritet saknades inte i all annan brist.

Krigföring handlar inte enbart om ubåtsjakt och Jas.

Ämnen i artikeln