Hoppa till innehållet

ETC Malmö

Debatt: Antirastister borde härma pride-rörelsen

Människan skall accepteras, som människa och inte utifrån läggning, utseende, nationalitet, kultur med mera.
Människan skall accepteras, som människa och inte utifrån läggning, utseende, nationalitet, kultur med mera. Bild: Bild: Darryl Dyck/AP/TT

ETC Malmö.

Myntet har två sidor, och i detta fall så myntar båda sidor hat i samhället.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC Malmö som står för åsikten.

Det har varit en väldigt hätsk tid, efter SD:s minst sagt uppmärksammade reklamkampanj i en av Stockholms tunnelbanor. 

I första hand handlar det inte om att språkpolisen attackerat reklamens fatala felskrivningar – det handlar mer om vad många kallar för ”åsiktspolisen”. 

Naivt hade det varit, att på något sätt förminska problematiken i att ett rasistiskt parti får allt större makt. MEN, problematiken kring agerandet för att motverka denna kraft är inte heller oproblematisk.

Jag börjar bli rädd för det här med onda och goda krafter, då dessa krafter allt för ofta använder samma medel för att hävda sig. För att ta ut varandra. 

SD:s framgångar gör mig livrädd och allt med deras framgångar känns direkt osvenskt! Jag kan dock inte heller se förbi hur den anti-rasistiska rörelsen agerar. Myntet har två sidor, och i detta fall så myntar båda sidor hat i samhället. Båda sidor anser sig ha rätt och står för den goda saken, men det bringar ändå hat i samhället. Ena sidan ser den andra sidan som odemokratisk, den ena sidan försöker råda bot på problemet med odemokratiska metoder och vice versa. Någonstans har allt fastnat i en ond och ohållbar cirkel. Järnrör, vandalism, stenkastning och våldsbeteende är några av de saker som är värda att nämna.

ALDRIG skulle jag få för mig att döma ut hela den antirasistiska rörelsen. Rörelsen är livsviktig och är trots allt hoppet som finns kvar. Men inte heller kommer jag döma alla som röstar på SD för att vara rasister, även om jag tycker att SD:s politik är mångt och mycket rasistisk och att det därtill tillkommer en rasistisk agenda. 

Men inte att förglömma: SD fungerar också som ett missnöjesparti. Problematiken är att partiet fått monopol på invandringsdebatten, därför är det också det enda som partiet förknippas med och därmed också deras väljare. Med det sägs att många röstar på partiet för att visa missnöje. För inte kan det handla om SD:s gedigna arbetsmarknadspolitik, deras omvälvande miljöpolitik och absolut inte om deras jämställdhetspolitik(?). 

De områden som nämns här, är vad andra partier pratar om, men allt för sällan debatterar mot SD i. Och det är ett problem! För det är just här den antirasistiska rörelsen kan få fart. Möt upp i forumen, dra ut i rampljuset, visa det bristfälliga och bjud inte upp i en kamp där SD har svar. För i slutändan handlar det om enkel retorik och inte huruvida siffror stämmer eller ej!

Jag önskar att den antirasistiska rörelsen fungerade som priderörelsen. Istället för att störa ut torgmöten, slåss med järnrör eller för den delen vandalisera – hade det varit väldigt vackert om stora folkhav bjöd in till att visa det fina med det hela – olika kulturer, olika människor, olika preferenser – med en fest för människan och respekten till människan.  

Medan uppmärksamheten för pride bjuder på gemytliga bilder, med glada människor, som näst intill firar hela vägen igenom deras aktioner – går den antirasistiska rörelsen och skriker och river ner. Men både den antirasistiska rörelsen och priderörelsen kämpar mot samma mål! Att människan skall accepteras, som människa och inte utifrån varken läggning, utseende, nationalitet, kultur med mera.

Fortsätter den antirasistiska rörelsen med att störa ut, försöka tysta ner, vandalisera propaganda och dylikt – då vinner SD sympati.

 

Ämnen i artikeln