Snart rasar hela bygget

De anställda gör så gott de kan. Men det räcker inte för att skyla bristerna i den offentliga omsorg som borde vara självklar.

Efter att ha ägnat ett mycket stort antal timmar åt att få mina gamla och nu också sjuka föräldrars rättigheter tillgodosedda är jag utmattad. Och rädd. Hur går det för familjer som inte har ett antal anhörigkrigare, beredda att slåss för självklarheter, skriva ansökningar om allt från plats på rehab (som borde vara en självklarhet) till nödvändig bostadsanpassning (avslag) och däremellan ringa och prata med en oändlig massa människor. Allt för att få det helt basala att fungera.

I vårt fall är vi flera som kan lägga in en extraväxel. Om jag varit ensam, hade jag orkat? Vet inte. Men klart är att alla inte har anhöriga som kan åka många mil för att – bara som ett exempel - på sjukhusets begäran gå till apoteket och köpa de absolut nödvändiga stödstrumpor som vården inte längre bekostar.

Förstår inte hur det går för den patient som är inlagd, inte har någon anhörig till hands och inte fick med sig plånboken när hen ramlade och bröt lårbenet. Antar att det inte blir några strumpor, hur nödvändiga de än är.

Under den månad som vårt privata omsorgskrig pågått har rapporterna om revorna i samhällsväven kommit slag i slag. Revor förresten. Avgrundshål är vad det handlar om. Hela bygget står och svajar. Några ytterligare attacker och sen har det rasat ihop, allt det som så många före oss kämpat så hårt för att åstadkomma. Det som borgerliga debattörer kallat för tvångströja men som handlat om frihet.

Allt var kanske inte bra. Men var snäll och tala om vad det var för fel på en vård som var jämlik och av hygglig kvalitet? Ett skolsystem som gjorde klassresor möjliga? Apotek som lagerhöll nödvändiga mediciner? Socialförsäkringssystem som inte kastade människor rakt ner i fattigdom?

Nu visar Skolverket att klyftorna ökar i skolorna och forskningsprojektet ”Den svenska skolans nya geografi” att friskolereformens största effekt bestått av att skilja agnarna från vetet. Rika för sig, fattiga för sig. ”Vi visar att de privilegierade grupperna utnyttjar skolvalet för att undvika kontakt med de underprivilegierade”, skriver forskarna.

Samtidigt som jag själv går genom Lund och förbluffas över att det bara är hundra meter mellan apoteken kommer rapporter från nedläggningshoten i glesbygden, nu när avtalet med staten löper ut. Göran Hägglund hoppas att det ska lösa sig ”utan tvingande regleringar”. Hahaha.

Utan tvång blir det som i Estland där vi fick köra från det ena apoteket till det andra innan vi till slut hittat ett som hade den, inte alls ovanliga, medicin vi behövde. Eller som i Ukraina, Kirgizistan eller vilken annan fd Sovjetrepublik som helst.

Som grädde på moset kommer socialförsäkringsutredningens rapport som jämför trygghetsläget i ett antal OECD-länder. För bara sju år sedan var den svenska a-kassan näst högst i världen. Nu ligger Sverige en bra bit under snittet. ”Anmärkningsvärt”, säger författarna som också visar hur Sverige sjunkit när det gäller sjuk- arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkringen, så till den grad att vi är på väg att lämna den svenska modellen.

Är jag förvånad? Nej. Det här har varit på gång länge och är alls inte resultatet av ekonomisk kris och olyckliga omständigheter utan tvärtom ytterst medvetet planerat. Men det gör ändå ont att se det svart på vitt. Fast ändå lättare än att slå upp Bonnierägda morgontidningen och på ledarsidan läsa om hur löjligt det är att påpeka att Rut-avdraget bara ger ännu mer till de rika.

”Voj voj, voj, rut är inte riktigt rättvist” raljerar skribenten som tycker att vi ska koncentrera oss på att ”fler får jobb” utan att ägna en stavelse åt vad det är för sorts fattigjobb som skapas. Det finns de som älskar klassamhället. Men jag tror faktiskt att vi är fler som hatar det.

Anne Jalakas är journalist, debattör och feminist, har rötterna i Estland och Västergötland, men bor i Lund sedan 30 år. Hon jobbade på tidningen Arbetet i Malmö, innan den lades ner.