Ljummet välmående i Tirup

Vi är inte ensamma om att ha valt Tirups Örtagård som mål för söndagsutflykten. Parkeringen är full och kön till serveringen spiller ut genom dörren och ringlar sig en bit ut på gårdsplanen.

Publiksuccén är ingen tillfällighet. Örtagården har under många år byggt upp och ut sin verksamhet. Varje gång vi kommer hit tycks trädgården, lekparken och samlingen med märkliga cementskulpturer ha expanderat. Det är ett koncept som har något för många: den som letar efter en perenn till sin rabatt, den som vill fika i mysig miljö eller letar efter ett ställe där barnen kan rasa av sig.

Anläggningen är smart uppbyggd. Plantskolan och butiken för sig och huset med serveringen i mitten. I parken är avdelningen där man kan fika i det fria väl avskiljd från området med klätterställningar och hinderbana.

Det är egentligen bara i cafékön det, välbesökta dagar som denna, uppstår ett milt kaos när beställningar ska administreras samtidigt som folk passerar in och ut. Vid tretiden på eftermiddagen är en del rätter på menyn slut och det sprids ett rykte i kön att elen i köket ska ha pajat. Den unga personalen arbetar hårt bakom disken, men är imponerande vänlig, serviceinriktad och tålmodig.

Ryktet om elen visar sig vara felaktigt, eller så har man lyckats åtgärda felet tills vi kommer fram. Vi beställer husets soppa för 75 kr och husets paj för 80 kr. Det är svårt att välja mellan ”Farmors chokladkaka med mynta” och ”päronkaka med ingefära och en aning av kummin”, men vi fastnar till slut för rabarberkakan – för att hålla oss till det säsongsaktuella – och vallmokakan. Det är rejäla bitar som skärs ur de runda kakorna och de kostar mellan 30 och 35 kronor.

Medan vi väntar på maten söker vi efter en solig läplats i trädgården. Det är inte så lätt. Trots allt ligger örtagården mitt ute på en väldigt platt slätt där vindarna har fritt spelrum. Solen skiner, men det är kyligt. En pappa kommer huttrande från äventyrslekplatsen och rapporterar att det är svinkallt där borta.

Vi hittar ett avsides lusthus med plats för fyra som är ledigt. Övriga gäster föredrar solen, men vi sitter hellre i skydd för vinden även om det är rätt svalt också i det dragiga lilla huset. Snart blinkar den lilla plastbrickan att maten går att hämta.

Elen används så här i rusningstid framför allt till att microvärma pajer och annat. Vi debatterar om den lilla ost- och skinkpajen är gjord här eller prefabricerad, och kommer till slut fram till att den nog är ”hemgjord”. Det är en korrekt paj enligt regelboken. Men 80 kronor är åtminstone 15 för mycket.

Soppan är gjord på kirskål – denna hatade växt som invaderar gräsmattor och rabatter och är nästan omöjlig att utrota, men som från början är en nyttoväxt introducerad av klostermunkar.

Det är kul att man tar vara på även denna invånare i örtagården. Men tillgången utanför köksdörren är – kan vi lätt konstatera när vi ser oss omkring - outtömlig. Tillverkningskostnaden kan inte vara särskilt hög och ärligt talat är det en ganska tunn soppa, även om den salviakryddade ostkrämen som serveras till gör den lite krämigare. 55 eller 60 kronor varit ett rimligare pris.

Kakorna, däremot, är ett kap. Vallmokakan har en hård kant, men resten är saftig och det hela kröns av ett lager syrlig mascarponekräm. Rabarberkakan har en fin balans mellan rabarberns syra och den inte allt för söta, lite grova kakan. Vaniljkrämen till är luftigt fluffig - även om en hel del fluff försvinner när kakan bärs från kakdisken till fikaplatsen i trädgården, vilket får den rikliga klicken att bli ganska ynklig när det väl är dags att äta.

Tirups Örtagård får välmåendetermometern att stiga, men den stannar på ljummet. Det kanske har att göra med storskaligheten i anläggningen, men handlar snarast om bristen på omsorg i de små detaljerna. En del av rabatterna i själva örtagården är sorgfälligt skötta och har något övergivet över sig. Serveringen saknar det lilla extra som skulle få oss att ofta ha vägarna förbi. Vi söker oss hellre till andra, nya upplevelser.
Matpatrullen