Jämställdhet i exilen

Exilen har sitt pris, det vet alla som tvingats uppleva den. Det kan yttra sig på många sätt. Som en ständig längtan tillbaks. Som en kronisk känsla av hemlöshet. Som en sorg vid upptäckten att främlingsskapet blivit dubbelt. Plötsligt är man inte främling enbart i det nya landet utan också i det gamla.

Exil är dessutom ett tillstånd som lätt går i arv. Vi är många som ser tillvaron lite från sidan och ibland avundas den förtrogenhet och självklarhet som den fast rotade aldrig ens reflekterar över.

Sammantaget blir priset ofta för högt.Men det finns också några goda sidor med ett liv i exil. Den viktigaste är att det också erbjuder en chans till något annat, till frihet.

När den gamla tryggheten är borta går det att skapa sig en ny, och kanske lite bättre. Det är många, inte minst kvinnor, som har upplevt den befrielse det inneburit att lämna tyngande traditioner och föreställningar om hur en ”riktig” kvinna ska uppföra sig.

Det talas inte lika mycket om att flytten också kan ha stora vinster för män.

Som barn fantiserade jag ofta om hur vår familjs liv skulle sett ut om inte andra världskriget funnits. Pappa skulle naturligtvis avslutat sina studier och mamma… ja, vad hade det egentligen blivit av henne i det könskonservativa hemlandet?

Då var jag övertygad om att mina föräldrar skulle levt ett mycket lyckligare liv utan flykten. Så hade det kanske blivit. Men det kunde också blivit ett strängt inrutat liv med hårda och förkrympande könsgränser.

Jag ser för mig en pappa som varje dag gick till sitt Viktiga Arbete och en mamma som skötte hushållet – ungefär som de amerikanska kvinnorna i Mad Men, tv-serien som verkligen tydliggör varför 1970-talets kvinnorörelse var så nödvändig.

Jag har svårt att se min uppfinningsrika mamma som hemmafru och tror inte alls att hon uppskattat det. Inte för att hon alltid tyckte så mycket om det oftast helt utmattande livet som dubbelarbetande småföretagare i motvind.Men ändå. Det rymde trots allt ett visst mått av frihet. Och ett omstöpande av de roller som kändes så självklara vid ankomsten till det nya landet.

Det var inte konfliktfritt, inte på något vis. Men till slut stod ändå pappa där med dammsugarslangen i handen och utförde kvinnoarbete. Av rent tvång, för att det bara inte gick att få ihop livet på annat sätt. Det var en sorts jämställdhet som tvingades fram men som inte varit möjlig i hemlandet. Där hade det vimlat av könspoliser som ingripit så fort någon klivit alltför långt utanför gränserna.

Det hände också att min far sågs på gatan med en barnvagn. Det var något oerhört vid den tiden. I vår lilla stad visade sig verkligen inte fäder ute med barnvagn. Men pappa gjorde det tydligen, åtminstone ibland. Jag tror det var bra för honom. Ungefär som det var bra för den unge kirgiziske man jag häpnat över. Varifrån hade han fått sitt intresse för jämställdhet ifrån? Hemifrån svarade han och berättade att hans pappa, i macholandet Kirgizistan, både lagat mat och bytt blöjor på småbarnen.

När jag långt senare träffade pappan och undrade hur detta kom sig log han och förklarade att han just inte hade något val. Familjen hade flyttat till en avlägsen trakt, långt från släkt och vänner.

Det fanns ingen som kunde hjälpa till med barnen. Heller ingen som kunde förfasa sig över det unga parets rationella sätt att strunta i könsnormerna och helt enkelt hjälpas åt.

I bästa fall kan exilen också innebära en frihet från klass, eller kanske snarare den stämpel av underklass som fattiga människor så lätt tilldelas och som gör att de med hela sina jag VET att de inte har en chans, att livet är förutbestämt till fattigdom, att det inte är lönt att ens tänka utbildning eller uppror.

Det är en känsla som kan flytta med en människa hur långt som helst. Men i lyckliga fall kan de nya omständigheterna innebära en chans att byta spår.

Anne Jalakas är journalist, debattör och feminist, har rötterna i Estland och Västergötland, men bor i Lund sedan 30 år. Hon jobbade på tidningen Arbetet i Malmö, innan den lades ner.