Inget är Viktigt Nog

Nyligen bloggade jag om ett webbaserat företag som kränger sexistiska T-shirtar, till exempel en tröja föreställande ett ”kvinna” som bara består av bröst, skrev och ben, med texten: ”The Perfect Woman”. (Plats för HÖ HÖ-skratt åt finurligheten.)

När jag hittar sådana sidor brukar jag blogga om dem för att visa på hur vanligt det faktiskt är med kvinnohat, hur det existerar överallt, hela tiden. Man kan invända att jag gör det lätt för mig, men det var inte där invändningarna låg.

Nej, precis som alltid när man kritiserar något ur ett feministiskt perspektiv flockas istället tyckare som anser att frågan inte är Stor Nog. Att man borde ha fokuserat på Något Annat. Gärna en manschauvinism som sker någon annanstans i världen – förslagsvis i Mellanöstern – och inte på en svensk hemsida.

Märkligt nog är det bara när man faktiskt engagerar sig för/mot något som man stöter på den här kritiken. När jag publicerar en helt opolitisk skämtteckning är det ingen som hoppar fram och ber mig engagera mig mer mot steningen av kvinnor. Men så fort jag till exempel skriver en text som kritiserar en grabbig poplåt så ska det alltid komma någon tjomme och fråga varför jag inte lägger min tid på Viktigare Frågor.

Det är som att man, om man på det minsta sätt antyder att samhället suger, har undertecknat ett kontrakt om att viga all sin vakna tid åt att rädda världen – och Gud nåde den som vågar börja i ”fel” ände. Gud nåde den som uttrycker förvåning över att man inte får ha hår under armarna i Melodifestivalpubliken, när det finns kvinnor i Saudiarabien som inte tillåts köra bil.

Tecknaren David Liljemark har illustrerat saken i sin träffande serie ”Ur feministens vardag”. Där ser vi en feminist som säger ”Puh, nu har jag anordnat en manifestation på torget mot mäns våld mot kvinnor” varpå en svartklädd tyckare omedelbart replikerar: ”Bah, du borde ha gjort något om kvinnornas situation i Botswana istället”. I nästa ruta berättar feministen att hon publicerat en debattartikel om kvinnornas situation i Botswana och bannas direkt för att hon inte fokuserat på hur få kvinnliga chefer det finns. Så där håller det på, ruta för ruta. (Ni borde förresten googla fram serien, den är bra och rolig.)

Jag förstår att det är bekvämt att kritisera feminister på det här viset, det går nästan att göra det på autopilot. En formel skulle kunna vara: X (= den aktuella fråga du brinner för) < (= är (alltid) mindre än) Y (= vilken annan fråga som helst som jag brainstormar fram). Men det är tröttsamt för den som tvingas lyssna på skiten.

Så, jag ser två lösningar på det här. Den ena är att alla som klagar på feministers prioriteringar måste inleda sin kritik med att redovisa vad hen själv gör. Typ såhär: ”Själv sitter jag fyra kvällar i veckan och svarar i telefon på en tjejjour. Nå, Nanna, varför bidrar DU bara till den feministiska kampen genom att skriva några löjliga blogginlägg?” Har inte nämnde självutnämnde kritiker något eget att komma med kan hen lika gärna hålla käften.

Det andra alternativet är att vi släpper lös de här kritiska krafterna lite överallt i samhället. Jag välkomnar de här personerna, och alla andra, att konfrontera random människor på gatan – hela tiden – och avkräva dem svar på varför de inte Gör Mer. Det vore omväxlande att se någon gå fram till, säg, en finklädd äldre man i bankomatkön och säga:”Jaha, här står du och gör ett helt vanligt kontantuttag! På vilket sätt förbättrar det situationen för könsstympade kvinnor på Afrikas horn, hade du tänkt dig?”

BÄST& SÄMST
BÄST: TV-programmet Work of Art som nyligen gick i SVT. Med undantag för avsnittet där de produktplacerar ett bilmärke i varenda mening.

SÄMST: Massakern på strejkande gruv­arbetare i Sydafrika. Förfärligt.