EU:s jämställdhet: A girl thing

För ett tag sedan släppte EU en reklamfilm som riktade sig till unga kvinnor. Med parollen ”science – it’s a girl thing” ville man få tjejer att intressera sig för vetenskap (och då särskilt naturvetenskap, vad jag förstått).

Tyvärr nöjde man sig inte med en fräck jingel, för att RIKTIGT signalera att man, så att säga, talar unga tjejers språk var reklamen en lång parad av trötta bilder. Till exempel får tre välstylade unga kvinnor gillande blickar av en manlig forskare och en tjej skriver matematiska formler med ett läppstift. Smink löper förresten som en röd tråd genom hela reklamfilmen – som ville man säga att forskning är som en enda lång färganalys på Make Up Store.

Reklamfilmen blev – tadaa – en enorm flopp. EU drog in den och bad om ursäkt. De hade inte förstått att människor kunde uppfatta den som stötande.

Och det är såklart lätt att ta avstånd från, och fnissa åt, den uppenbara sexismen i reklamfilmen. Fast än mer oroande är ju själva anledningen till att den skapades.

Såhär: EU har identifierat ett problem – att det finns en könsmässig obalans i vetenskapsvärlden. Det har de med all säkerhet rätt i. Men deras problemlösning har gått bananas.

Istället för att söka utröna vilka strukturer som avskräcker kvinnorna, så tänker de: ”Hm … Om vi bara lyckas lura unga tjejer att söka sig hit ÄNDÅ – till exempel genom att antyda att periodiska systemet är lite som Kicks-katalogen – så kommer allt att lösa sig! Hurra!”

Istället för att söka roten till problemet lägger de alltså över ansvaret på unga kvinnor att bryta sig in i ett sammanhang som (uppenbarligen) misslyckats med att få dem att känna sig välkomna. Nu är jag inte vetenskapsman själv, men jag antar att det finns större anledningar till att kvinnor ratar kemi och fysik än att det stjäl tid från deras styling.

Till exempel att män har större möjligheter än kvinnor att göra akademisk karriär och att vetenskapen – särskilt naturvetenskapen – traditionellt förknippats med män. Och nej, att varva väte med mascara kommer såklart inte ändra på den saken, bara cementera könsrollerna ytterligare.

Det här med att tro att det räcker med att bara välkomna tjejer är tyvärr ingenting som är unikt för EU. Det är en inställning som går igen lite överallt. (Ett exempel är när manliga komiker BARA INTE KAN FATTA varför alla tillfrågade kvinnor tackat nej till att vara med i deras sköööna tv-program. Det vill säga: varför ingen vill vara ensamt kvinnoalibi i ett sammanhang där tre bröliga snubbar sitter och kluckskrattar åt varandras skämt.)

Skulle den här attityden ha en slogan skulle det vara ”jämställdhet – it’s a girl thing”. För som med så mycket annat så tänker man sig att det är tjejerna som liksom ska gå in och tipp-exa över tusentals år av orättvisa och bara göra allt bra igen. Och om det inte lyckas – om tjejerna fortfarande inte kommer – ja, då har man ju i alla fall frågat. INGEN KAN SÄGA ATT MAN INTE HAR FRÅGAT!

Men. Det är ju inte de unga kvinnorna som är problemet när de exkluderas. Och det räcker inte alltid med att bara pliktskyldigt välkomna någon, ibland är sammanhanget så sjukt obekvämt att plus inte överstiger minus. Med andra ord: man borde inte börja med att välkomna de exkluderade – man borde börja med att göra de redan inkluderade mer inkluderande.

Jag önskar därför att nästa EU-reklam kunde rikta sig till manliga, etablerade vetenskapsmän. Istället för att innehålla snabba klipp med ögonskuggor och lipgloss, kan den ställa följande fråga: ”Hur kan Du, som etablerad vetenskapsman, bidra till att göra forskningsvärlden mer jämställd? ”

Inte så jävla sexigt, men förmodligen vettigare. Och hur som helst mindre provocerande.

Nanna Johansson är serietecknare och skribent som bor i Malmö. Frustrationen över valrörelsen 2006 gjorde att hon började teckna och senaste seriealbumet Välkommen till din psykos släpptes i våras. Nanna Johansson stör sig på överklassen men gillar när människor är fina mot varandra.