"Gamla och sjuka behöver tydligen inte veta"

Helena kommer. Och Mia. Sen dyker Anders upp. Och Therese. Och så Sanna och Johanna. Nästa dag är det också Helena. Fast inte samma utan en annan. Nu börjar det bli rörigt. Plötslig kommer ännu en Mia. Börjar blanda ihop. Och var det nu Kerstin hon hette, den mörka. Eller Karin?

Efter några dagar med hemtjänstpersonal är jag helt yr i huvudet och börjar skriva upp vad de heter för att ha lite koll. Det går sådär. Jag glömmer och måste fråga om. Ibland blandar jag ihop och kallar Helena för Mia och tvärtom.

Pappa har däremot inte chans. För den som har problem med minnet är det fullständigt omöjligt att hålla tjugo, trettio, personers namn i huvudet. Och varför skulle han? Hela organisationen är obegripligt komplicerad och rörig, inte bara för de äldre utan också för deras anhöriga.

Vem av oss som är friska skulle orka ha trettio olika människor ut och in i vårt hem
Det är tyvärr så det är, säger en av de vänliga.
Det är ju nedskärningar och dessutom sommar.

Hmmm. Låt gå för sommar. Att det blir lite lösare i kanten när orutinerade vikarier kommer in i bilden kan kanske accepteras. Men det enorma antalet? Icke. Det finns bara en förklaring till det, nämligen snålhet. En syn på äldre människor som mindre värdefulla.

Människovärdet är inte på långa vägar lika för alla, vad det än sägs i högtidstalen. Fortfarande har friska människor i medelåldern högst människovärde. Män högre än kvinnor. Etniska svenskar, (herregud vilket uttryck) högre än människor med rötter i andra länder. Arbetande högre än arbetslösa. Vuxna högre än barn. Medelålders högre än gamla.

Rangordningen speglas också i medierna. Barn får ytterst sällan vara annat än gulliga, de uttalar sig sällan och de har nästan aldrig efternamn. Kvinnor förekommer men inte ens i svenska medier får de enligt Global Media Monitoring mer än en knapp tredjedel av intervjuutrymmet . Och människor över 65 är, är med få undantag osynliga i medier världen över, oavsett hur mycket makt de haft under sitt yrkesliv.

Mest medieutrymme får MMM, Män Med Makt. Vita män med makt.

Borde alltså inte förvånas över att äldreomsorgen organiseras som om alla vore utbytbara och i strid med den forskning som finns. Den visar att bland det som pensionärer är mest missnöjda med är just det stora antalet anställda som plötsligt vimlar runt i ens hem. Studier, från bland annat Socialstyrelsen, visar också att hemtjänstteam bestående av kanske sex personer är det allra bästa, inte bara för människor med demenssjukdom utan för alla. Det ger trygghet och ro. Och säkerhet. Inte minst det sistnämnda är viktigt när arbetet blir allt mer vårdande. Att glömma ge medicin eller lägga om sår för att man inte har rutinen inne kan få fruktansvärda konsekvenser.

Och så var det detta med namnen. Efter ett tag kläcker någon i familjen idén att göra en lista med bild och namn på personalen. Den kunde till exempel sitta på kylskåpet.

Jag ringer den kommunala chefen och för fram förslaget.
– Jag förstår, säger hon. Men jag tror vi måste prata om det i hela personalgruppen. Det verkar som om alla inte känner sig helt bekväma med det. Och det är ju viktigt att de gör.

Säger människan. Själv blir jag så häpen att jag inte kommer mig för att svara. Bekväm med? Vem är hemtjänsten till för? Vem är det som ska känna sig bekväm?

Nästa gång frågar jag efter namnskyltar. Det visar sig finnas men så gott som alltid begravda i någon ficka.

Tillbaks i Skåne finner jag ett erbjudande från ett Rut-företag som vill komma och städa mitt hem. Bland fördelarna som räknas upp finns det vanliga om högkvalitativt arbete. Men också att all personal bär namnbricka.

Som föräldrar anses vi ha en självklar rätt att veta namnen på dem som tar hand om våra barn. Som köpare av städtjänster antas vi vilja välja ett där personalen har namnbrickor.

Men när vi blir gamla och sjuka behöver vi tydligen inte veta alls. Det räcker att en okänd person sticker in huvet och säger hejhej, hur var det här?