Ledare. Hanin Shakrah.

2017-02-09 10:08
I dag kom domen mot ETC Malmös ledarskribent Hanin Shakrah som åtalats för människosmuggling tillsammans med två kollegor från SVT:s program "Fosterland".  Bild: TT
I dag kom domen mot ETC Malmös ledarskribent Hanin Shakrah som åtalats för människosmuggling tillsammans med två kollegor från SVT:s program "Fosterland".

Vi måste vara solidariska med varandra

"För ett par veckor sedan stod jag och två journalistkollegor inför rätta i Malmö tingsrätt för människosmuggling", skriver vår ledarskribent Hanin Shakrah.
I dag dömdes hon för människosmuggling tillsammans med Fredrik Önnevall och en ytterligare en medarbetare från SVT:s program "Fosterland" . Alla tre dömdes till villkorlig dom och 75 timmars samhällstjänst. 

Ett barn, som vi träffade under inspelningen av Fosterland, SVT:s serie om nationalismens framväxt i Europa hade rest tillsammans med oss genom Europa. Resan filmades och sändes på SVT och finns att se på SVT Play.

På en passagerarfärja, ett nattåg och med bil och tåg hade han färdats som en människa, istället för som smuggelgods. Utan att riskera livet, utan att betala sin familjs besparingar till skrupelfria människosmugglare.   

Åklagaren har yrkat på tre månaders fängelse och menar att det är en försvårande omständighet att vi inte varit släkt med pojken. Att vi hjälpt en främling.

När denna tidning går i tryck så vet vi vad tingsrätten menar att en sådan handling faktiskt är värd.

I samband med rättegången fick vi tre åtalade se prov på vad solidaritet innebär i handling.

Den 26 januari fylldes nämligen Malmö tingsrätts korridorer av medmänniskor. Människor jag träffat en gång, studiekamrater från mina år på juristutbildningen, människor jag känner perifert, Facebookvänner och till och med en gammal lärare dök upp. I rättegångssalen och utanför så satt vi omgivna av kollegor, familjemedlemmar men också främlingar som kommit för att visa sin solidaritet och uppskattning. Samma främlingar har skickat oss vykort, blommor och paket. 

Jag har fått fler handskrivna brev under januari månad än jag fick under hela förra decenniet. Trots mina år som luttrad aktivist blev jag knockad av den våg av värme och kärlek som sköljt över oss.

Jag tror nu inte att denna rörelse handlar om oss, utan snarare om det som vårt beslut symboliserar. Om den lilla människans ansvar i de stora skeendena, om att stå upp för något även när det är svårt, även när det kostar i bekvämlighet och konsekvenser. Vad skulle jag vilja att någon gjorde om det handlade om mig, om mitt barn, om någon jag älskar?

Jag har haft anledning att återvända till Hannah Arendts ”The origin of totalitarianism”.

När denna märkvärdiga människa som efter andra världskrigets slut reflekterar över totalitarianismens väsen, just som hon fråntagits allt, inklusive sitt människovärde och sin nationalitet, så tvingas hon studera vikten av ”att ha en plats i världen” där hennes närvaro är en rättighet. Arendt menar att de fördrivnas första förlust är deras hem men att det också inbegriper hela deras sociala fiber. Allt det som gör oss till människor i varandras ögon kan tas ifrån oss av demagoger.

Vår kamp, draget till sin yttersta spets, är att kämpa för vår och andras rätt till erkännande.

Det är något i vår samtid som uppbådar till kamp. Vi lever i tider där mörka krafter smyger sig in i varenda fikarum och busskur, där hat och protektionism lurar bakom varenda kaffeautomat. Vi måste vara solidariska med varandra, måste stå upp för varandra när våra kamrater hotas och tystas, oavsett om det är på jobbet eller vid ett deportationsförsök på flygplatsen. Hotas en så hotas snart alla. 

Jag tror att den kärlek som visats oss i tingsrätten är en motståndshandling. En handling som säger: Jag vägrar vara rädd. Jag vägrar vara tyst. 

 

 

Hanin Shakrah
Hanin Shakrah 
Frilansskribent och föreläsare som läser juridik i Lund med inriktning på mänskliga rättigheter och föreläser om Syrien, Mellanöstern och migrationsfrågor.