Ledare. .

2014-03-29 06:00
Hitta lösningar. Att vilja prata om våld är inte extremism. Tvärtom är ett samtal om våld ofta uttryck för en vilja att hitta lösningar som får våldet att upphöra, men utan den naivitet som passiv pacifism ofta präglas utav, skriver Richard Olsson. Bild: Claudio Cesarano
Hitta lösningar. Att vilja prata om våld är inte extremism. Tvärtom är ett samtal om våld ofta uttryck för en vilja att hitta lösningar som får våldet att upphöra, men utan den naivitet som passiv pacifism ofta präglas utav, skriver Richard Olsson.

Vi måste våga prata om våld som försvar

Polisbrickan och lagboken avgör inte i sig om det våld som brukas är etiskt försvarbart – fler omständigheter måste kunna vägas in. Våldsmonopolet får aldrig bli en sådan självklarhet att vi slutar ifrågasätta det.

Först var det nazisterna i Svenska motståndsrörelsens attack mot en fredlig manifestation i Kärrtorp. Bara månader senare följde den brutala misshandeln av demonstranter på Möllevången, utförd av medlemmar i fascistiska Svenskarnas parti. Det högerextrema våldet trappas upp.

I kölvattnet av attackerna har det på flera håll gjorts försök att lyfta en diskussion om våld som försvarsmetod. Försöken har ibland bestått av polerade inlägg med förnimmelse om mediaträning, men oftare mer direkta uttalanden i affekt. I vissa fall som uttryck för våldsromantiserande maskulinitet, men många gånger vilandes på en mer filosofisk grund.

Oavsett har den borgerliga idésfär som ramar in och präglar vår samtid alltid framgångsrikt tystat dem: Med krav på avståndstaganden och anklagelser om extremism.

Men att vilja prata om våld är inte extremism. Tvärtom är ett samtal om våld ofta uttryck för en vilja att hitta lösningar som får våldet att upphöra, men utan den naivitet som passiv pacifism ofta präglas utav. Vi har fått ett debattklimat där idén om att nazisters blodiga attacker eventuellt måste stävjas med våld, stämplas som extrem.

Samtidigt råder det egentligen bred enighet om våldet som metod för att förhindra annat våld. Tanken är så djupt förankrad att en stor majoritet av befolkningen inte överhuvudtaget reagerar på misshandel och dödsskjutningar så länge de utförs av den grupp individer som fått vår tillåtelse: Polisen.

Huruvida våld är acceptabelt eller inte kan dock inte uteslutande bero på vem som utför det. Inte heller huruvida det faller strax innanför eller strax utanför de ramar som sätts upp av dagens högst föränderliga lagtexter. 

Polisbrickan och lagboken avgör inte i sig om det våld som brukas är etiskt försvarbart – fler omständigheter måste kunna vägas in. Våldsmonopolet får aldrig bli en sådan självklarhet att vi slutar ifrågasätta det.

Idag är den egna upplevelsen av att vara hotad allt som krävs för att det ska vara lagligt för en polis att skjuta en knivbeväpnad åldring till döds. Samtidigt tyder det rättsliga efterspelet efter Kärrtorp på att lagen om nödvärn inte lämnar något utrymme för medborgare att använda tillhyggen för att försvara sig mot det högst reella hot som attackerande nazister utgör.

Polisen har rätt att med våld släpa apatiska kroppar ombord på flygplan för utvisning till tortyr, men medborgare begår brott om de med sina egna kroppar försöker stoppa det.

Vårt samhälle tillåter, om än med starkt folkligt missnöje, att välfärdskoncerner brukar systematiskt, lågintensivt våld mot äldre och barn genom vanvård, vatten och bröd. Samma samhälle accepterar däremot aldrig det våld mot egendom som en gatsten genom ett skyltfönster innebär.

En öppen, tillåtande samhällsdiskussion om våld skulle kunna vidröra dessa omständigheter, väga dem mot varandra och leda till nya insikter om våld med målet att motverka det – på alla plan och oavsett utövaren. Men varje gång frågan lyfts från vänster har den mött kraftfullt motstånd från höger, inte minst genom rökridåer på liberala ledarsidor.

Vänsterns teoribildning har ofta lyft fram polismakten som en motståndare som upprätthåller den borgerliga staten. Det är ett förhållande som vore enkelt att avfärda i en tid när den parlamentariska vänstern har samma inflytande som högern över polisen.

Därför är det massiva borgerliga motstånd som mobiliseras mot varje resonemang där våldsmonopolet ifrågasätts så förvånande. Det motiverar frågan: Vad är det i den debatten som skrämmer så?