Ledare. Bengt Silfverstrand.

2017-11-20 06:00
”Under Carls Thams kraftfulla ledning togs beslut som i hög grad gynnade Skåne. ” Bild: Tor Johnsson/SvD/TT
”Under Carls Thams kraftfulla ledning togs beslut som i hög grad gynnade Skåne. ”

Växande L-kritik mot alliansen

Mindre underbart för att inte säga känslokallt har det därefter varit, inte minst under åren från regeringen Reinfeldts (M) tillträde 2006 och fram till våra dagar. 

Flera tunga L-politiker ifrågasätter det nuvarande allianssamarbetet. Den liberala EU-parlamentarikern Cecilia Wikström skräder inte orden när hon i en intervju i DN säger att ”alliansen lever på konstgjord andning och den behöver nu ta sig ur den här respiratortillvaron.”


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


I en motion till partiets landsmöte kräver L-riksdagsledamöterna Mathias Sundin och Per-Åke Fredriksson att partiet ska lämna alliansen. Den 19 oktober skriver liberalen Wikström tillsammans med civilminister Ardalan Shekarabi (S) en gemensam debattartikel i Uppsala Nya Tidning under rubriken ”I Edéns och Brantings fotspår”. 

Artikeln tar sitt avstamp i den rösträttsreform som för 100 år sedan genomfördes av Sveriges hittills enda regering med socialdemokrater och liberaler och som under hårt motstånd från högern gav kvinnor och män allmän och lika rösträtt, åtta timmars arbetsdag med flera sociala reformer.

De liberal-socialdemokratiska åren 1917–1920 blev den svenska demokratins definitiva genombrott.  Från sent 1800-tal till tidigt 1970-tal gick liberalerna successivt åt vänster, om än kringelkrokigt. I ”Politik för ett mänskligare samhälle” (1970) pläderade dåvarande folkpartiledaren Gunnar Helén för en humanare kriminalvård, ett skattesystem som gynnar låginkomsttagarna och att arbets­givarna accepterar de anställdas medbestämmande.

Carl Tham bidrog under sin tid som partisekreterare (1969–1978) till partiets vänsterorientering. Det partiprogram som då antogs kritiserade marknadsekonomin, och förespråkade ”en socialliberal ramhushållning.”

När sedan folkpartiet under Bengt Westerberg började röra sig högerut och Moderaterna blev allt större inom borgerligheten under 1980-talet lämnade Tham folkpartiet.1986 blev han medlem i Socialdemokraterna och var under åren 1994–1998 utbildningsminister i Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering.

Jag satt själv i utbildningsutskottet under dessa år. Under Carls Thams kraftfulla ledning togs beslut som i hög grad gynnade Skåne. Det handlar om tillkomsten av Malmö högskola och genombrottet för utbyggnad av Campus Helsingborg, reformer som inledningsvis mot­arbetades av både universitets­ledningen i Lund och Moderaterna.  De senare talade föraktfullt om ­”bygdehögskolor” i sammanhanget. Carl Tham kom efter sitt uppbrott från borgerlig högerpolitik att i vida kretsar kallas ”den siste socialliberalen.”

Nu hör ju till saken att uppgörelser över blockgränsen mellan socialdemokrater och folkpartister/liberaler då och då har förekommit. En av de mest kända är den överenskommelse om skattepolitiken som 1981 träffades mellan den borgerliga regeringen, med budgetminister Rolf Wirtén som huvudansvarig, och Socialdemokraterna. Uppgörelsen går till historien som ”den underbara natten”.

Mindre underbart för att inte säga känslokallt har det därefter varit, inte minst under åren från regeringen Reinfeldts (M) tillträde 2006 och fram till våra dagar. Om inte en avgrund så dock en bred vallgrav markerar numera gränsen mellan liberaler och socialdemokrater. Stefan Löfven (S) har gjort flera trevare mot mitten, dock utan gensvar hittills.

Om EU-parlamentariker Wikström och enstaka liberala riksdagsledamöter är solitärer återstår att se. Ett visst intresse i denna debatt väcker Sydsvenskan/HD:s ledare den 25/10 under rubriken ”Liberalt farväl till alliansen? Det kan bli nödvändigt”, som uppfordrande talar om att ”Liberalerna behöver frigöra sig från alliansens tvångströja.”Tidningens krönikör Per T Ohlsson hävdar i samma tidning den 29/10 med emfas att ”i en tid med grasserande högerpopulism, växande sociala klyftor och ett offentligt samtal som förgiftas av illvilja och förenklingar behövs en beredskap där liberaler och reformistiska socialdemokrater måste spela ledande roller. Mot detta kan ställas de skånska liberalerna som tillhör de mest rigida i sin förstockade syn på skatter som fördelningspolitiskt instrument och ovilja att till sjukvårdens fromma höja den skånska regionala skatt som är den lägsta i landet.

”Socialliberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skyddet av en stark socialdemokrati”, sade och skrev Tage Erlander ofta.  Det var då det, innan Socialdemokraterna själva hunnit bli de nya socialliberalerna.