Ledare. Richard Olsson.

2016-11-12 06:29
Ilmar Reepalu räcker över välfärdsutredningen till Ardalan Shekarabi.  Bild: TT
Ilmar Reepalu räcker över välfärdsutredningen till Ardalan Shekarabi.

Välfärdsutredning utan socialism

Att göra mindre för mindre pengar är ingen effektivisering, det är en nedskärning.

Socialismen uteblev i Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden. Det var väl ingen som väntade sig något annat, inte minst med tanke på de uppgifter som hade läckt ut innan utredningen presenterades. Men det är ändå anmärkningsvärt hur välfärden som socialistisk idé verkar ha fallit ur det kollektiva medvetandet.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


När denna ledare skrivs har den 860 sidor långa utredningen just lämnats över till civilminister Ardalan Shekarabi och det är därför svårt att bedöma varje detalj. Men ett förslag som länge har varit känt bekräftades i en debattartikel redan dagen innan utredningen presenterades – en generell vinstbegränsning på 7 procent på det kapital som finns i verksamheten.

Det är möjligt att denna vinstbegränsning, genom att den inkluderar så kallad goodwill och andra konstruktioner som de stora drakarna använder för att suga ut skattemedel, faktiskt kommer att leda till att dessa tappar intresset och drar sig ur välfärdssektorn. I så fall är mycket vunnet.

Ändå är det något som saknas. Trots vackra portalparagrafer om att välfärden inte är en marknad och ska vara tillgänglig efter behov saknas den kritiska blicken på vad överskott i en välfärdsverksamhet faktiskt är.

Högerns debattörer brukar hävda att vinster endast kan uppstå genom effektiviseringar, och effektiviseringar är nödvändigt i välfärden där offentlig verksamhet annars blir alltför ineffektiv. Självklart, tycker högern, ska sådana effektiviseringar belönas med vinstuttag.

Högern har rätt i att effektiviseringar är bra, när det verkligen handlar om effektiviseringar – det vill säga att man uppfinner nya sätt att göra samma sak för mindre pengar. Att göra mindre för mindre pengar är däremot ingen effektivisering, det är en nedskärning, något som är alltför vanligt i såväl den vinstdrivna som offentliga välfärden i dag.

Ur ett vänsterperspektiv blir effektiviseringar främst intressanta om man vänder på dem. För om man kan göra lika mycket för mindre pengar betyder det också att man kan göra ännu mer för samma pengar.

Här är grundproblemet med den privatiserade, marknadsanpassade välfärden. Helt oavsett om det finns ett vinsttak eller inte. När ett överskott uppstår på ett ställe förvandlas det inte till mer välfärd någon annanstans – det försvinner. Den där effektiviseringen blev det alltså inget av. Kostnaden för samhället blev densamma, mängden välfärd blev densamma.

När vi organiserar välfärden på ett annat sätt, med ett gemensamt ägande där alla enheter är del i samma kollektiv, kan vi på riktigt implementera devisen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Om en kommunal skola på något sätt lyckas effektivisera sin pedagogik och spara pengar kan överskottet användas på en skola där samma effektivisering är svår att genomföra. Dessutom kan de båda skolorna lära av varandra, i stället för att skydda effektiviseringen som en affärshemlighet.

Tyvärr är vi långt därifrån. Samtidigt som offentliga verksamheter långsamt marknadsanpassas måste vi lägga energi på att slåss om den absurda idén om vinster i välfärden.