Ledare. Richard Olsson.

2017-01-07 05:37
"Aldrig under 2016 såg vi den nivå av organisering som skedde i samband med flyktingmottagandet hösten 2015. Då var det kris, och det är tydligt att känslan av kris är nödvändig för att mobilisera i sådan skala." Bild: Stig-Åke Jönsson/TT
"Aldrig under 2016 såg vi den nivå av organisering som skedde i samband med flyktingmottagandet hösten 2015. Då var det kris, och det är tydligt att känslan av kris är nödvändig för att mobilisera i sådan skala."

Utvärdering av ett vänsterår

Låt 2017 bli året då vi lämnar den högljudda och exkluderande debatten om identitetspolitik bakom oss. 

Ett år har kommit till sitt slut och ett nytt har börjat. Denna ledarsida inleddes förra året med fem nyårslöften för den breda vänstern, tänkta som idéer på hur en tillbakapressad rörelse, och de individer som borde vara en del av den, skulle kunna återta initiativet.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Det handlade om att organisera sig, därför att konkret organisering ger en oöverträffad styrka. Det handlade om att inte vara sentimental i synen på organisationer som har förlorat sin själ. Det handlade om att bygga allianser, både inom och utanför vänstern. Om att våga vara populistisk och välja strategiska huvudstrider, men samtidigt vara inkluderande.

Dessa fem nyårslöften var uttryck för en förhoppning. Ett år senare är det rimligt att undersöka hur väl den har infriats.

Många rörelser till vänster om socialdemokratin växer, men aldrig under 2016 såg vi den nivå av organisering som skedde i samband med flyktingmottagandet hösten 2015. Då var det kris, och det är tydligt att känslan av kris är nödvändig för att mobilisera i sådan skala. Om inte vänstern formulerar en trovärdig beskrivning av motsvarande krissituation i dag – om det är hemlösheten, skolsegregationen, fattigpensionärerna eller rasismen – lär det dröja innan vi ser något liknande igen.

Uppmaningen att inte vara sentimental var så klart en illa dold vädjan till vänstern inom regeringspartierna att rannsaka sina möjligheter att ”förändra inifrån”. Någon massflykt från S och MP har inte skett, utom möjligtvis bland gröna väljare. Å andra sidan har LO anammat en något mer kritisk linje mot det egna partiet. Förhoppningsvis är det bara början.

Många små allianser har bildats i den svenska vänstern under det gångna året, men ingen så bred som exempelvis proteströrelsen mot den amerikanska oljeledningen i North Dakota, eller med minsta hopp om att bli så stark som de europeiska vänsterkoalitionerna. Här finns nu en utmärkt möjlighet i kyrkornas ”Juluppropet för en human migrationspolitik”. Minns framgångarna 2006 då ”Påskuppropet” resulterade i en tillfällig flyktingamnesti, och förändrade en opinion i grunden. Ta tillfället att skapa samma breda koalition i år.

När det gäller populismen har åtminstone Vänsterpartiet vågat prata mer om eliten på ett sätt som har varit framgångsrecept i såväl Europa som USA. Låt det vara ett första steg på den svajiga lina som med rätt balans kan leda till stora framgångar i valet 2018.

Slutligen, låt 2017 bli året då vi lämnar den högljudda och exkluderande debatten om identitetspolitik bakom oss. Fortfarande finns ingen enighet om vad ”identitetspolitik” egentligen är, och varje kritik eller försvar av detta diffusa komplex av tankar och idéer tolkas olika av respektive läger. Med så abstrakta ämnen är det lika väntat som sorgligt att debatten ofta urartar i personangrepp. Föreslå i stället ett politiskt projekt, en reform eller fråga att driva, och debattera konkret kritik av den.

Med en optimistisk blick på det gångna året kan det ses som ett avstamp, och det nya som det år då den breda vänstern kan få fart. Låt oss vara optimister, men kämpande sådana.