Ledare. Hanin Shakrah.

2016-11-19 06:00
"Mina favoriter, Dave Chappelle och Richard Pryor hade sorgen och smärtan invävd i hela sin humorgärning." Bild: AP/TT
"Mina favoriter, Dave Chappelle och Richard Pryor hade sorgen och smärtan invävd i hela sin humorgärning."

Skrattet räddar liv

Det är inte socialt acceptabelt att gråta och berätta om sina sår.

Det fanns en tid i mitt liv där humor- och satirscenen i Malmö hjälpte mig att hitta tillbaka från djup sorg. 

Det var som om mitt inre känsloliv var i full gungning. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


När livet blev för outhärdligt, när döden ständigt gjorde sig påmind och relationer upplöstes eller smärtade så var det till komikerna jag vände mig. 

En gång i veckan klev jag in i antingen en mörk och trång restauranglokal (shoutout till Jofi och Kringlan och den nedlagda gratisklubben På besök) eller till den numera klassiska humorinstitutionen Oslipat som i tio år har drivits av komikerna Fritte Fritzon och Marcus Johansson på Babel. 

Onsdagskvällarna var den dag i veckan då jag gick för att behandla min sorg. 

Jag tog sorgearbetet på lika stort allvar som om det hade handlat om vilken annan rehabilitering som helst. 

Väldigt sällan missade jag en standupkväll och gjorde jag det så kände jag av det senare under veckan, som ett besök hos sjukgymnasten som aldrig blev av.

Sorg kunde bara motas bort av skämt. Oftast bra, ibland dåliga.  

Jag satte mig bekvämt till rätta och på en plats där jag hade full uppsikt över scenen och de andra i publiken. Jag var där ensam men orkade aldrig bry mig om att dölja detta. 

Just innan komikerna började inta scenen var jag som mest obekväm men så fort lineupen hade annonserats och konferencieren började värma upp publiken så sjönk min puls. 

Ibland hälsade jag på någon jag kände igen i publiken eller bland komikerna men jag undvek att låta någon bekant sitta bredvid mig.

Jag grät ofta, mitt ansikte dolt bakom ett glas cola eftersom jag paniskt undviker alkohol i sorg. Mina tårar föll ner i drycken samtidigt som jag log ibland. Vid de glimrande ögonblick då komikerna nådde fram till mig så gapskrattade jag, med plaskblöta kinder. 

För oss som är duktiga på att hålla tillbaka det som döljer sig under ytan, för oss som kan det sociala spelet och vet hur man låtsas vara fri från bekymmer så är detta samhälle en farlig plats att befinna sig på. 

Smärta och hudlöshet är inte någonting som klär en modern människa om man vill kunna omge sig med andra. Det är inte socialt acceptabelt att gråta och berätta om sina sår. Men jag har haft privilegiet att få lyssna på andra människors smärta inlindad i humor, från en scen som är till för att få människor att skratta. 

Rasism, arbetslöshet, spruckna relationer, personlig konkurs, dåliga fyllor och icke-närvarande fäder. Där och då var historien, hur påhittad eller sann den än var, det centrala. Att få lyssna på en setup är ett privilegium vars enda belöning är skrattet som följer. 

Det var mitt mest befriande sorgearbete. 

Jag såg fantastiska komiker med osviklig timing och med en massa själ. Petrina, Kalle, Nanna, Jonatan, Ahmed, Cecilia, Jesper, Branne, Sandra, Evelyn. Ibland såg jag urusla komiker som inte var värda att stå på samma scen som humorgudarna. 

Skrattet och väntan därpå var det enda jag kunde klamra mig fast vid, det var det enda som tröstade mig. 

Mina favoriter, Dave Chappelle och Richard Pryor hade sorgen och smärtan invävd i hela sin humorgärning. 

Jag önskar att jag kunde få berätta för dessa underhållare att de inte bara har underhållit mig utan faktiskt räddade mitt liv.