Ledare. Bengt Silfverstrand.

2017-09-25 06:00
”Liknande förhoppningar, som Ernst Wigforss för snart 60 år sedan ställde till Folkpartiet, knyter i dag Stefan ­Löfven till dagens liberaler.”  Bild: Bertil Norberg/TT
”Liknande förhoppningar, som Ernst Wigforss för snart 60 år sedan ställde till Folkpartiet, knyter i dag Stefan ­Löfven till dagens liberaler.”

Skatteväxling kan bli valvinnare

När landets ekonomiska lador nu fylls, måste vanligt folk få skörda en större del av välståndet.

Kan dödläget brytas?

Kring den frågan diskuterade Ernst Wigforss, socialdemokratins kanske främste ideolog och visionär, tillika mångårig legendarisk finansminister, i en artikel först publicerad 1959 och sedan införd under rubriken ”Idépolitikern” i hans fortfarande högst läsvärda samlade skrifter.


KOM TILL BOKMASSAN !

ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister. All information: ETC.se/Bokmassan


Ernst Wigforss utgångspunkt var den tendens till praktiskt dödläge mellan borgerliga och socialister som satt sin prägel på efterkrigsåren. Utifrån Folkpartiets snabba uppsving efter kriget och lika snabba manfall tio år senare undrade Ernst Wigforss om det inte, efter Centerpartiets extremt individualistiska linje i pensionsfrågan, åter var dags för Folkpartiet att försöka tillskansa sig en nyckelställning mellan borgerlighet och socialdemokrati. Socialdemokratiska minoritetsregeringar och splittrade borgerliga oppositioner har varit normalläget i svensk politik under hela efterkrigstiden. Mellan 1944 och 2014 förfogade svenska regeringar över i genomsnitt 46 procent av riksdagsmandaten.

Liknande förhoppningar, som Ernst Wigforss för snart 60 år sedan ställde till Folkpartiet, knyter i dag Stefan Löfven till dagens liberaler. Block­överskridande samarbete har länge varit hans strävan, men om man undantar några i och för sig starka uppgörelser med borgerligheten om energi-, flykting- och försvarspolitiken, så finns det i dagsläget inget som tyder på att vare sig liberalerna eller Centerpartiet skulle vara beredda att ingå i något långsiktigt samarbete med socialdemokraterna.

”Humlan som flyger” heter den berättelse om Stefan Löfven som journalisterna Lena Hennel och Lova Olsson gav ut 2013. Och trots att Stefan Löfven leder den parlamentariskt svagaste regering Sverige haft på decennier med en högermajoritet i riksdagen, nedröstad budget, flykting- och regeringskriser i kölvattnet så flyger han fortfarande. Om än ständigt utsatt för borgerliga rovfåglar. ”Det är bara att konstatera: alliansens vilja att ta makten kan inte på långa vägar mäta sig med socialdemokratins vilja – och förmåga – att behålla den”, skriver ­(o)beroende liberala Sydsvenskan i sin lördagsledare 16/9.

Vad kan då göras för att bryta dödläget när det till ett rödgrönt och ett blått block fogats ett tredje brunt i form av Sverigedemokraterna? Om nuvarande parlamentariska dödläge består efter 2018 års val och SD behåller en mandatmässigt stark vågmästarroll kommer trycket på alliansens vägval att öka. Stänga eller öppna fler fönster till SD, det är frågan?

För socialdemokratin bör linjen vara klar. Gärna block­överskridande samarbete om detta är vägen att hindra ett parti – SD – med fascistiska rötter att få ökat inflytande i svensk politik. Men först måste en reformagenda sättas på plats som skärper konflikten mellan höger och vänster och möjliggör för arbetarrörelsen att vinna tillbaka SD-väljare.

Här bör LO:s strategi vara att visa att SD är ett löntagarfientligt parti, som vill begränsa strejkrätten, ha kvar obegränsade vinster i välfärden och minska resurserna till skola, vård och omsorg, vara ett verksamt vapen. När landets ekonomiska lador nu fylls, måste vanligt folk få skörda en större del av välståndet. Höjda barnbidrag, höjt tak i sjukförsäkringen och avdragsrätt för fackföreningsavgift är en god början men det behövs kraftigare dosor av välfärdspolitik för att vända utvecklingen. Högt på en sådan dagordning bör stå kraftigt ökade resurser till kommunerna i form av höjda statsbidrag för att undvika höjningar av kommunalskatten. Men kronan på verket borde vara en omfördelande skattereform värd namnet. Det är orimligt att skatten på arbetsfria inkomster är lägre än skatten på arbete.

En skatteväxling från arbete till kapital har goda förutsättningar att bli en verklig valvinnare och samtidigt en utmaning mot en borgerlighet som tycker det är alldeles förfärligt att jet-setresenärer får betala någon hundralapp mer på flygresan och den som sparat 50 000 kronor på ett investeringssparkonto – ISK – får en ”skattesmäll” på 40 kronor per år.