Ledare. Richard Olsson.

2017-04-29 07:00
Bild: Stina Stjernkvist/TT

”Omvänd Reinfeldt” är en dålig strategi

Under Löfvens tid vid makten har det varit mycket finlir i marginalen. 

När regeringen och Vänsterpartiet offentliggjorde vårändringsbudgeten för två veckor sedan var det en av de klenare i en rad av reformsvaga budgetar. I Arena idés podcast ”Pengar och politik” redovisade ekonomen Sandro Scocco de aviserade ändringarnas totala effekt på skattekvoten till 2 miljarder, en halv promille av Sveriges BNP, och kallade det för ”finlir i marginalen”.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Under Löfvens tid vid makten har det varit mycket finlir i marginalen. Tio miljarder till den kommunala välfärdssektorn, en förhandlingsseger för Vänsterpartiet, är den mest offensiva reformen hittills. Efter 140 miljarder i skattesänkningar under Reinfeldts föregående mandatperioder.

Reinfeldt var på det sättet den mest framgångsrika borgerliga partiledaren, kanske någonsin. Utöver att lyckas med den historiska trollkonsten att hålla samman en borgerlig allians en hel mandatperiod, rentav två, sålde han också på svenska folket dessa gigantiska skattesänkningar. 

Företrädaren Bo Lundgren hade försökt med samma sak, men hans bud om 130 miljarder lägre skatt var lätta för Göran Persson att bemöta. Sveriges väljare betalar gärna höga skatter, om man vet att det går till en bra välfärd. Persson hade inga problem att förklara hur 130 miljarder i minskade intäkter, motsvarande 15 procent av statsbudgeten, självklart skulle leda till nedskärningar. Förslaget föll pladask.

Reinfeldts lösning var dels att byta terminologi, men också att sluta prata om målet och i stället prata om varje steg för sig. Efter fem jobbskatteavdrag på lika många år, tillsammans med stora sänkningar för företag fördelade i ett par steg, hade Reinfeldt överträffat Lundgren med råge. Kostnader hade långsamt flyttats över till kommuner som tvingats göra nedskärningar, men det hade gått så långsamt att sambandet mellan försämrad service och jobbskatteavdrag suddades ut. Genialiskt, om man vill förändra Sveriges välfärdsstat i grunden.

Det regeringen nu gör, med ett subtilt morrande stöd från Vänsterpartiet, är en ”omvänd Reinfeldt”. Trots att man saknar vilja att återställa de svenska skattenivåerna måste man varje budget gå med på marginella höjningar för att få med sig Vänsterpartiet. Som strategi är det uselt.

Medan känslan 2014 var att regeringen Reinfeldt hade lyckats sänka skatten år efter år utan att det skadat välfärden, riskerar Löfven att lämna efter sig en känsla av årliga skattehöjningar som inte har givit något. Båda känslorna är så klart fel, men det hjälper inte i valrörelse.

I stället borde regeringen gå fram med en ordentlig reformbudget, och i höst är sista chansen att göra det. Kanske är det redan för sent, men en ökning på, säg 50 miljarder, skulle kunna ge nästan omedelbara effekter, på byggande, sysselsättning och i delar av välfärden. 

Lagom till valet skulle varje svensk känna någon som har fått ett jobb, fler arbetskamrater, eller sin miljonprogramslägenhet renoverad tack vare reformpaketet.

Det är en mycket bättre strategi om regeringen vill neutralisera högerns propaganda om skattehöjningar. Vi kan kalla det en “omvänd Lundgren”.