Ledare. Hanin Shakrah.

2017-10-09 06:00
Manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm ledd av nätverket Ung i Sverige, en organisation som styrs, leds och frontas av ungdomar som har kommit hit från krig. I förgrunden Fatemeh Khavari, som är talesperson för nätverket.   Bild: Lars Pehrson/TT
Manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm ledd av nätverket Ung i Sverige, en organisation som styrs, leds och frontas av ungdomar som har kommit hit från krig. I förgrunden Fatemeh Khavari, som är talesperson för nätverket.

”Nazismen vinner mark”

Det krävs organiserat motstånd, det krävs information och motargument. Motdemonstra­tionen i Göteborg är vårt svar mot deras hat, men det får aldrig vara vårt enda svar.

Som barn fascinerades jag av Förintelsen. Jag kunde allt om koncentrationslägren, slukade biografier och filmer som beskrev tiden, och nazisterna var länge höljda i en märklig dimma, som det blir med allt som är alltför abstrakt.

Det var mycket som var svårt att förstå med den psykologiska process som gjorde vanliga medborgare till villiga kuggar i det maskineri som till slut ledde till gaskamrarna.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Första gången jag hörde talas om nazister i min egen tid var med mordet på 14-åriga John Hron och första gången jag själv stötte på en nazist var som 16-åring, i Falkenberg. Föraktet i hans ögon, manifesterat i såväl klädsel som handling, tron att han var destinerad till något större som skulle få oss alla att lägga märke till honom.

Första gången jag fick stryk av nazister var i Östergötland, i början på 2000-talet. Varje gång chockas jag, slungas tillbaka till tiden då Förintelsens logik var så obegriplig att den fick mig att stanna upp och förundras.

Hat går alltid att förklara. Hat mot andra människor drivs av en egen logik, en kombination av revanschlusta, en konspirationsteori bortom det som vanliga människor ser som verklighet, osynliga trådar som drar i samhällets aktörer och tolkas. Men lösningen på att hatet organiseras måste vara att solidariteten också gör det.

Där högerextremas lösningar tillåts få fäste, oavsett om det är på arbetsplatsen, på fotbollsläktaren eller kvarterskrogen, där kommer människor antingen att flytta på sig eller att hålla tyst. Det krävs organiserat motstånd, det krävs information och motargument. Motdemonstrationen i Göteborg är vårt svar mot deras hat, men det får aldrig vara vårt enda svar. Demonstrationerna måste byggas upp av organiserade människor under­ifrån, av kollegor som tar fajten på jobbet, det måste bygga på att människor i sina egna områden sätter sig ner och pratar om det samhälle som de vill ha, att man ser solidaritet grupper emellan och inte konflikt.

De senaste åren har Sverige sett flera exempel på vad som händer när människor går ihop för att bjuda motstånd. Förbundet Tillsammansskapet har ägnat tiden åt att bygga lokala sammanhang där pensionärer, ungdomar, pappalediga och flyktingar samlas för att möta sina egna behov och göra politiska krav. På deras hemsida står det att förbundet samlar föreningar, nätverk och aktivistgrupper, som genom organisering bygger sammanhållning och utmanar sociala och ekonomiska orättvisor i lokalsamhället.

En annan grupp som har gjort underverk när det gäller att organisera några av de mest utsatta är Ung i Sverige. Genom sina manifestationer på Medborgarplatsen och numera Norra Bantorget vänder de upp och ner på den svenska självbilden. En organisation som styrs, leds och frontas av ungdomar som har kommit hit från krig och som förklarar att Sveriges ideal nu prövas när myndigheter försöker att slita upp ungdomar som rotat sig och funnit sammanhang i handbollslag och familjer och som bara drömmer om att få göra Sverige till sitt.

Ung i Sveriges offentliga påminnelser om situationen för afghanska unga och de massiva antinazistiska protesterna i Göteborg är manifestationer som är olika till sin form. Den gemensamma nämnaren är organisering. Utan organisering kommer man ingen vart. Men nazismen vinner mark.