Ledare. Hanin Shakrah.

2017-12-04 06:00
”Här går papperslösa och passbärare sida vid sida, ovetandes om varandras livsvillkor”, skriver Hanin Shakrah.  Bild: Santi Palacios/AP/TT
”Här går papperslösa och passbärare sida vid sida, ovetandes om varandras livsvillkor”, skriver Hanin Shakrah. 

Nationalism en rörelse som skaver

Det är söndag eftermiddag i medelklassförorten i Stockholm och jag har tagit mig ner till tvättstugan för att göra i ordning två presentjulkalendrar åt mina brorsöner. Jag vill inte bli upptäckt av en nyfiken fyraåring när jag under flera timmar står och fumlar med 48 små paket, omsorgsfullt inslagna i blankt julpapper med silvrigt paketsnöre. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


En svensk man i övre medelåldern kommer in i tvättstugan och ser mig. Han betraktar mig i några sekunder innan han utbrister ”Vilket lands tradition är det där med julkalendrar hos er? För det är väl knappast palestinskt eller persiskt”, syftande på min brors och hans frus etniska bakgrund. 

Han säger det med förvåning, som om det faktum att jag står och förbereder en presentkalender, ett fenomen han känner igen från sin egen barndom, till två barn han inte identifierar som svenska är för jäkla konstigt. 

Som om det var obegripligt att en svensk-palestinsk-persisk ettåring och fyraåring skulle kunna förstå och glädjas åt överraskningarna i en svensk julkalender. Jag säger torrt att det är en tradition jag plockat upp från Åhlens och att den kostar 199 kronor. 

Jag fortsätter att pilla med mina kalendrar, heligt förbannad över att få min mysiga presentsöndag förstörd med trångsynt chauvinism, ledsen över att mina kalendrar har reducerats till passtillhörighet.

Det smärtar att erkänna att nationalismen på en och samma gång är vår tids mest omoderna fenomen, samtidigt som den är en rörelse på stark uppgång. Att 60 000 nationalister marscherar i Polen, att sverigedemokrater talar om muslimer som icke-människor och att socialdemokrater och miljöpartister sluter uppgörelser om ensamkommande barn och sätter andrummet i halsen. 

Det känns dystert. 

För människor som inte har en singulär identitet och vars traditioner är resultatet av flera kulturer och språk, sekulära såväl som religiösa, parat med en önskan om att fly vinterdepression och kyla, så är nationalism en rörelse som skaver än mer. 

Att betrakta nationalismens framfart från en plats som Malmö är särskilt beklämmande. Här går papperslösa och passbärare sida vid sida, ovetandes om varandras livsvillkor. 

I en stad där många av oss är resultatet av flykt likväl som interkulturell kärlek och där studier och arbete har gjorts möjligt genom att gränser forcerats och traditioner inkorporerats så skaver nationalismen. Det är kanske därför jag vurmar för passbrännare. 

Två av min ungdoms hjältar brände nämligen pass. Mandela brände apartheidstatens utfärdade pass som en protest mot de rasistiska passlagar som begränsade svarta och färgade sydafrikaners rätt att färdas, leva och arbeta var de ville. Gandhi hade gjort samma sak innan honom i protest mot britternas övermakt. De betraktade båda passet som en symbol för orättfärdigt förtryck, som ett sätt att definiera och utdefiniera. Passet som ett sätt att säga vem som har rätt att claima rättigheter och identiteter. 

För oss som föddes utan pass så tycktes häftet vara en ouppnåelig dröm. För den som aldrig varit utan det är det dock farligt att blanda ihop nationalitet och identitet. Det är då en julkalender blir svensk och världens komplexitet förblir obegriplig.