Jag börjar bli otålig

Vid den här tiden på året formligen regnar det statistiska rapporter. Som visar att de som har, har fått mer och de som inte har, har fått mindre. Det handlar om kön och, det handlar om klass och det handlar om etnicitet.

Det handlar om män som tjänar mest och det handlar om kvinnor som blir utklassade. Det gäller inte alla men det finns ett tydligt mönster. En struktur. Och det är inget nytt. I själva verket har det pågått ganska länge. Den bortre gränsen i a-kassan passeras av allt fler. Många är överhuvudtaget inte med i kassan. Alla har inte vänner, föräldrar eller anhöriga som kan ge en hjälpande hand. Särskilt inte de som kommit långväga. Det om återstår är socialbidrag, eller försörjningsstöd, som det kallas numera.

Varför byter allt namn? Varför blir strukturell arbetslöshet numera definierat som ett individuellt problem, som ett personligt nederlag, etiketterat som ”utanförskap”? Smaka på ordet. Utanförskap. Det kan aldrig ha lanserats av någon som är arbetslös eller som vänts ryggen av de sociala välfärdssystemen.

Ordet utanförskap måste ha klämts fram av någon i stort behov av att definiera sig i termer av ”vi” och ”dom”. Någon som tycker att den som är arbetslös nog inte har ansträngt sig tillräckligt och som tror att hårdare tag och lägre ersättning ska ge fler jobb. Och som vägrar att ändra uppfattning trots att allt visar att det inte fungerar.

Ord som arbetslinje och utanförskap skvallrar om en människosyn. Om man tror att människor själva har en egen vilja att arbeta och vara ekonomiskt självständiga så behöver man inte proklamera någon ”arbetslinje”. Det är redan den ”linje” som de absolut flesta följer.

Om man utgår från alla människors grundläggande vilja att vara delaktiga i den gemenskap som samhället i sina bästa stunder kan erbjuda så förstår man att ett begrepp som ”utanförskap” bara försvårar för allas vår möjlighet att skapa ett värmande ”vi”, där den generella välfärden är det sammanhållande samhällskittet.

Socialbidrag är behovsprövat. Innan du kan få hjälp måste du sälja allt. Från barncykeln till bostadsrätten. Då får du hjälp med hyran (bostaden får inte vara för stor/dyr) och pengar till mat, kläder och hygien. 3880 kronor i månaden, cirka 130 kronor/dag. Två får 6360 kronor. Barn blir tillägg. Lägst inkomst har ensamstående föräldrar. 78 procent är kvinnor.

Så långt statistiken. Hur långt ska det behöva gå i praktiken? Hur länge till ska kön och klass och annan hud-eller hårfärg vara det som allra mest formar människors liv? Vart tog idén om omfördelning och varje människas lika värde vägen? Jämställdheten – när skulle vi uppnå den?

Kommer ni ihåg – ett samhälle där vi alla har lika mycket makt att forma våra liv, oavsett vilket kön vi har och där alla former av diskriminering är utrotad? När var det vi skulle nå dit? Jag börjar bli väldigt, väldigt otålig. Jag tycker faktiskt att det är dags. Nu!

Gudrun Schyman