Ledare. Richard Olsson.

2017-06-26 06:00
Om man vill återse den förändring som har skett i Labour även i det svenska socialdemokratiska partiet kan man inte hoppas på ledningen, lika lite som Jeremy Corbyn och hans rörelse har varit en produkt av den tidigare Labour-ledningen Bild: Dominic Lipinski/AP/TT
Om man vill återse den förändring som har skett i Labour även i det svenska socialdemokratiska partiet kan man inte hoppas på ledningen, lika lite som Jeremy Corbyn och hans rörelse har varit en produkt av den tidigare Labour-ledningen

Hopp om ljusare framtid för samlad vänster

Inom Labour-vänstern är ­”socialdemokrat” ett skällsord. Det är namnet på partihögern.

Efter brittiska Labour-partiets historiska framryckning i valet den 8 juni har uppgången bara fortsatt. I opinionsundersökningar efter valet har Jeremy Corbyns vänsterinriktade Labour gått om de konservativa med historiskt höga siffror, efter att bara två månader tidigare helt ha varit uträknade av såväl medier som den egna partiledningen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


De konservativas premiärminister Theresa May förlorade sin parlamentsmajoritet och i skrivande stund är det fortfarande oklart om hon lyckas bilda en koalitionsregering, eller ens sitta kvar som partiledare. Fortfarande finns en möjlighet att det blir Jeremy Corbyn som bildar regering.

Denna helt osannolika vändning har väckt förvånansvärt få offentliga reaktioner från Sveriges ledande socialdemokrater. Bland S-gräsrötter däremot, framför allt på vänsterkanten, tänder det brittiska systerpartiets framgångar nytt hopp. Om S-ledningen bara kunde förstå att det är en vänstersväng som behövs så skulle allt lösa sig, resonerar man.

Tyvärr verkar hoppet bygga på två grundläggande missförstånd. Jag deltog i Labours arbete under valrörelsens slutspurt, och pratade med ett stort antal volontärer och organisatörer från såväl klassiska Labour och Momentum, den unga vänsterorganisation inom Labour som bildades efter valet av Corbyn 2015 och drog ett stort lass i mobiliseringen. Den bild de ger av Labour och Corbyn skiljer sig från den svenska på några viktiga punkter.

Först och främst är det viktigt att förstå att Jeremy Corbyns framgångar aldrig var ett initiativ uppifrån. Om man vill återse den förändring som har skett i Labour även i det svenska socialdemokratiska partiet kan man inte hoppas på ledningen, lika lite som Jeremy Corbyn och hans rörelse  har varit en produkt av den tidigare Labour-ledningen.

Corbyn har entusiasmerat gräsrötterna. Han har lyckats navigera det minst sagt snåriga interna klimat som hans motståndare har skapat i partiet, och tagit fram ett offensivt manifest som hela partiet har slutit upp bakom. Men inte ens som ledare har han byggt en rörelse, det har gräsrötterna själva gjort. En av valframgångarnas viktigaste ingredienser är den gigantiska gräsrots­operation som har riktat in sig på viktiga marginalvalkretsar, organiserades av Momentums unga, flera av dem tonåringar.

Det leder fram till nästa stora skillnad – var finns en kritisk massa av sådana aktivister? Troligtvis inte i S. Inom Labour-vänstern är ”socialdemokrat” ett skällsord. Det är namnet på partihögern. Jeremy Corbyn, den rörelse som bär honom och dess nyckelpersoner vill kallas socialister. Det brittiska valsystemet gör det nödvändigt att organisera socialistiska rörelser inom Labour. I Sverige å andra sidan tenderar dessa aktivister att lämna S.

En reformation av den svenska socialdemokratin i Corbyn-anda är nog tyvärr för mycket att hoppas på. Däremot är Labours framgångar ett tecken på något annat, minst lika viktigt. Vänsterpolitik engagerar. Det går att vända hegemonin. Rörelsebygget är nyckeln. Det ger hopp om en ljusare framtid för Sveriges samlade, breda vänster.