Ledare. Bengt Silfverstrand.

2017-07-17 06:27
Almedalen. Magdalena Andersson framförde ett klassiskt socialdemokratiskt tal – men än är det en bit kvar för att retorik och verkstad ska harmoniera, skriver Bengt Silfverstrand.  Bild: Janerik Henriksson/TT
Almedalen. Magdalena Andersson framförde ett klassiskt socialdemokratiskt tal – men än är det en bit kvar för att retorik och verkstad ska harmoniera, skriver Bengt Silfverstrand.

Ett socialdemokratiskt ofullbordande

Det politiska dödläget kan bara brytas om socialdemokratin vågar ta strid.

Den legendariska kåsören ”Cellos” (Olle Carle) kåserisamling ”En hög repriser till högre priser” (1963) är en utmärkt samlingsrubrik för årets Alme­dalsvecka. Ser man till ramverket tycks hela rasket ha utvecklat sig till ett enda stort väckelsemöte för lobbyister och en allmän representationssemester för stora delar av det svenska näringslivet och det kommunalpolitiska etablissemanget.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


För den politiska väckelsen svarade som vanligt partiledarna med undantag för Socialdemokraterna, som i stället sände Stefan Löfven på rundresa i Sverige för att träffa verklighetens folk och lät finansminister Magdalena Andersson sköta snacket på Almedalsscenen.  Ett smart drag om man vill maximera det politiska utbytet medialt och fysiskt i kontakten med människor i deras vardag.

Veckan inleddes av Vänsterledaren Jonas Sjöstedt som höll ett närmast klassiskt socialdemokratiskt tal om sjukvård och en ekonomi, jämlik för alla.  Liberalernas Jan Björklund skröt om sin klassresa, dundrade om växande klassklyftor, men betonade att dessa måste avskaffas utan kollektiva lösningar. Centerns Annie Lööf körde i de gamla hjulspåren med sänkta löner för redan lågbetalda och försämrad anställningstrygghet för vanligt folk. Till fablernas värld begav hon sig när hon ”kidnappade” Olof Palme, som hon sade sig stå närmare än Stefan Löfven.

Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson sökte sig också till science fiction-världen när han hyllade Per Albin Hansson och folkhemmet, som i motsats till Åkesson och SD inte kände ”några kelgrisar eller styvbarn”. Han hade till och med fräckheten att citera Verner von Heidenstams ”Medborgarsång”. Även detta var falsk vittnesbörd eftersom det i denna bland annat heter ”Det är skam det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar.” Och vad är det, om inte en skamfläck, att som Åkesson vilja sänka skatten med sammanlagt 50 miljarder – 46 000 kronor i årlig skattesänkning för en som tjänar 100.000  i månaden och vägra vinstbegränsning i välfärden?

I fabelvärlden uppehöll sig också Kristdemokraternas Ebba Busch Thor, som trodde sig i ett enda svep kunna avskaffa den pensionärsskatt,  som hon genom de fem jobbskatteavdragen har varit en av arkitekterna bakom. Anna Kinberg (M) avslutade veckan i gammal gnölstil med att idka utpressning om höjda försvarsanslag.

Den svenska borgerlighetens minsta gemensamma nämnare är sänkta löner för redan lågbetalda och sänkt skatt för de rika. Miljöpartiet går balansgång på fyraprocentsspärren till riksdagen men Gustaf Fridolin satsade på linjen ”åter till (miljö)rötterna” och uppträdde i övrigt som det anstår en ansvarsfull minister.

Finansminister Magdalena Andersson (S) kom, sågs och segrade när hon utmanade högerparti­erna om välfärden och pekade ut kampen mot den växande ojämlikheten som socialdemokratins huvuduppgift. Borta är handelshögskoleretoriken och nu fick vi höra ett klassiskt socialdemokratiskt tal. Men fortfarande är det en bit kvar för att retorik och verkstad ska harmoniera. 20 miljarder till kommunerna för att värna välfärdens kärna på nuvarande nivå är bara en bottenplatta, erkänner hon klädsamt. Men som både Konjunkturinstitutet, Riksrevisionen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) har slagit fast kommer inte nuvarande skattesatser att räcka för att finansiera ett välfärdsåtagande på dagens nivå de kommande 25 åren.

För att inte öka den offentliga skulden finns bara två vägar att gå. Antingen måste skatterna höjas eller utgifterna bromsas, genom exempelvis minskad personaltäthet i vård, skola och omsorg. För en socialdemokrat borde valet vara givet. De flesta europeiska länder har någon form av skatt på förmögenheter eller arv. Det är i Sverige mer lönsamt att ärva pengar än att arbeta ihop dem.

När Magdalena Andersson hittills har värjt sig mot varje förslag att sätta fokus på tillgångsskatterna fastigheter och förmögenheter, så framstår den socialdemokratiska politiken som ofullbordad. Det går inte att skylla på det parlamentariska underläget. Det politiska dödläget kan bara brytas om socialdemokratin vågar ta strid för en generell välfärd byggd på rättvis fördelning med skatt efter bärkraft. Än så länge är detta socialdemokratins felande länk.