Ledare. Bengt Silfverstrand.

2016-10-09 06:43
  • Per Gahrton. Bild: Stig-Åke Jönsson/TT
    Per Gahrton.
  • Birgitta Ohlsson. Bild: Maja Suslin/TT
    Birgitta Ohlsson.

Efterlyses – en borgerlig vänster

Frågan är om inte Per Gahrton och Birgitta Ohlsson är nödropande röster i en socialliberal öken?

Långt borta är den tid då Sverige hade en borgerlig vänster och ett socialliberalt parti värt namnet. I dag trängs Liberalerna med andra borgerliga partier på högerkanten. När partiledaren Jan Björklund uppmanar Stefan Löfven att bjuda in Sverigedemokraterna – ett parti med nazistiska rötter och sprunget ur vit makt-rörelsen – till blocköverskridande samtal möts han omgående av Birgitta Ohlssons socialliberala ryggmärgsreaktion. Läget påminner om den tid då Folkpartiet (nu Liberalerna) svävade mellan sin urtidsande Bertil Ohlin och sin orosande Per Gahrton. I dag tycks Liberalerna sväva mellan sina Björklundska kravliberaler och sina gränslösa Ohlssonska socialliberaler. Här bör erinras om att det var Folkpartiet som i den ekonomisk-politiska Hagaöverenskommelsen 1974 insisterade på en statlig utredning om löntagarfonder. Arkitekten bakom förslaget var Carl Tham som sedan tog socialliberalismen med sig till socialdemokratin och blev utbildningsminister i Ingvar Carlssons regering 1994.  


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Per Gahrton lämnade Folkpartiet/Liberalerna för Miljöpartiet men inte sina socialliberala värderingar. I en artikel i Fria tidningar frågar han sig, mot bakgrund av den ökande ojämlikheten i rika västländer, varför den traditionella vänstern – socialdemokrater och liberaler – inte har lyckats stå emot den höger som nedkämpades i början av 1900-talet. Han finner det osannolikt att dagens ungliberaler skulle uppmana till angrepp på socialdemokraterna från vänster och efterlyser "en återfödelse av humanitär vänsterliberalism."

Men frågan är om inte Per Gahrton och Birgitta Ohlsson är nödropande röster i en socialliberal öken? Reaktionerna från kravliberalt håll lät inte vänta på sig efter den senares utspel.  Misstroende mot Birgitta Ohlsson uttalades och krav på hennes avgång restes av bland andra vice ordförande i partiets riksdagsgrupp, Höganäspolitikern Tina Acketoft och gruppledaren för liberalerna i Region Skåne, Gilbert Tribo. Det är en händelse som ser ut som en tanke att högerliberalismen gror i den skånska myllan, där den dominerande mediala rösten Sydsvenska dagbladet/Helsingborgs dagblad talar med kluven tunga. Medan ledarskribenten Henrik Bredberg den 13/9 vill placera Vänsterpartiet i Sverigedemokraternas extremistbur, skriver samma tidning i sin huvudledare den 16/9 att Liberalerna "numera akterseglas av Miljöpartiet, till och med av Vänsterpartiet emellanåt, i frågor som rör personlig integritet eller hbtqt-rättigheter." Dagens liberaler har förvisso en stor spännvidd allt ifrån ren marknadsfundamentalism, inflytande från frikyrkligt läseri och nykterhetsfanatism och så en liten utrotningshotad sekt av socialliberaler. Allt detta hattande än hit, än dit är kanske den yttersta förklaringen till att svensk liberalism är en så liten och ömtålig planta i Sveriges politiska rabatt. En planta som enligt Tage Erlander trivdes bäst i hägnet av en stark socialdemokrati. 

Avsaknaden av en socialliberal röst – en borgerlig vänster – försvårar självfallet blocköverskridande uppgörelser av mer beständig art. Björklunds förslag om att bjuda in SD i den demokratiska stugvärmen verkar närmast vara ett desperat försök att vinna b-allianskampen om vem som kan ställa sig närmast SD, utan att röra vid dem. Fredrik Reinfeldt stängde dörren för SD. Kinberg Batra öppnade den på glänt.  Och i glipan tränger sig nu även KD och L in.  Brandväggen mellan demokratisk borgerlighet och ett rasistiskt parti har rämnat. 

Gärna blocköverskridande uppgörelser där sådana är möjliga utan svekfulla ideologiska reträtter men först en rejäl inventering av politikens utmaningar inför dagens verklighet. En verklighet som inte bara rymmer svårigheter utan också möjligheter. En sådan möjlighet är att återställa ordning, reda och rättvisa i den svenska skolan, en skola där skolresultaten med liberalen Björklund som ansvarig minister störtdök i samma takt som privatiseringarna tilltog. Det är helt sjukt att vi har ett system där elever lär sig allt mindre samtidigt som några få aktieägare plockar hem miljoner i vinst. Vi är ensamma i världen om att tillåta helt oreglerade vinstuttag från skolan. Samtidigt har vi de snabbast fallande kunskapsresultaten i hela OECD. Det är hög tid att stoppa vinstjakten i skolan. Och en härlig stridsfråga för en framtidsinriktad och målmedveten socialdemokrati. Alla barn i Sverige ska ha samma rätt till demokratisk skolgång oavsett var de bor, och oavsett föräldrarnas sociala och ekonomiska status.