Ledare. Hanin Shakrah.

2017-07-03 06:00
Hans återvändo förhindrades av det faktum att Israels existens bokstavligen skett ovanpå husruiner och kroppar från dödade och utraderade palestinska byar och flyktingar.  Bild: Majdi Mohammed/AP/TT
Hans återvändo förhindrades av det faktum att Israels existens bokstavligen skett ovanpå husruiner och kroppar från dödade och utraderade palestinska byar och flyktingar.

Drömmen om en grav i Palestina

Hans liv frös i den sekund de tvingades ut ur Palestina.

För två månader sedan gick min farfar bort. Han gick in i den sista vilan så som han levt större delen av sitt liv – som statslös palestinsk flykting i Syrien.

Farfar var 86 år gammal när han dog i Damaskus och hans livs två stora drömmar förblev ouppfyllda. Den ena drömmen var att han skulle få återse Safad, hans hemstad i norra Palestina. Den andra var att han skulle få återse sitt andra hem, Yarmouk utanför Damaskus, där han levt under nästan sjuttio års exil i Syrien. Safad och Palestina var min farfars förlorade kärlekar och längtan i hans kropp efter dessa båda platser värkte på samma fysiska sätt som saknaden efter min bortgångna farmor.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


För honom var fördrivningen av palestinierna den punkt där historien gått sönder, där det mest oerhörda brott begåtts och lett till konsekvenser som varit omöjliga att överblicka.

Hans liv frös i den sekund de tvingades ut ur Palestina. Han levde i sitt trauma och i sin sorg, trots barnen, i misären och fattigdomen som präglade hans vardagsliv. Blickande ut över Tiberiassjön till öst och Jarmakberget till väst var detta den plats han längtade efter, den plats han saknade som vore det en förlorad kroppsdel.

Hans återvändo förhindrades av det faktum att Israels existens bokstavligen skett ovanpå husruiner och kroppar från dödade och utraderade palestinska byar och flyktingar. Historien om det exklusivt judiska Safad var lika artificiell som den övriga israeliska nationalberättelsen och byggde på ett pågående folkmord.

Det liv han byggt upp för sig i Yarmouk var ett liv i väntan på återvändo till Safad. När dödandet först kom till Yarmouk under försommaren 2011 satt vi i hans lilla sovrum och lyssnade på radion (på högsta volym eftersom det var så han rullade). Farfar var oroligare än jag någonsin sett honom och när de första unga dödsoffren efter de interna stridigheterna fördes till gravplatsen i utkanten av Yarmouk så började farfar stålsätta sig för det värsta. Han hade sett det här hända en gång tidigare. Han verkade känna fördrivningen i luften, bland brända däck och krutlukt.

Den dagen han lämnade Yarmouk var det under ännu en belägring. Han hade in i det sista vägrat att flytta, vägrat att lämna sitt hem och sade att han inte tänkte bli flykting en andra gång. Mina fastrar och farbröder kände panik över att behöva välja mellan att stanna kvar med sina barn i en stadsdel där beväpnade män förskansat sig och där regimen utförde hämndattacker eller att lämna sin åldrande far åt sitt öde.

Farfar var den mest envisa man jag någonsin träffat och hade de inte med gemensam ansträngning lurat honom att lämna Yarmouk så är jag säker på att han hade stannat.

Den dagen han dog fördes han från sjukhuset där han vårdades direkt till en begravningsplats där många av de palestinska internflyktingarna från Yarmouk begravts, långt från graven bredvid min farmor.

Jag inser att frågan om var man begravs kan vara svår att förstå. För en ateist måste det te sig ointressant. Kroppen förmultnar, gravplatser försvinner och vi äts alla av maskar och blir till jord. Men för någon som levt som främling i hela sitt liv, som levt på nåder och i armod, kilometer ifrån den plats man känner som hemma så är graven ens sista dröm om värdighet. Om inte i livet så i döden.